”Åldersgräns för privata bloggar känns krystat”

Daniel Pernikliski om barn som bloggar

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Borde det finnas en åldersgräns för barn som bloggar?

Jag gjorde några tafatta försök att skriva dagbok när jag var liten.

Det jag minns allra tydligast är att jag censurerade mig själv. Jag släppte igenom betydligt färre känslor än jag gör idag.

Och då var jag den enda läsaren.

Censuren var främst för att skydda mig själv från pinsam läsning i framtiden. Men det var också för att vara säker på att om boken, mot förmodan, skulle hamna i fel händer så skulle den inte innehålla alltför avslöjande information.

Det räckte med så lite för att bli retad. En dagbok på vift kunde vara katastrof.

Bloggar är ju lite som öppna dagböcker. Det finns alltid en risk att man kan skadas av det man skriver. Men självcensuren sållar bort en stor del och det enorma utbudet tar hand om resten. Det mesta i alla fall. När det finns miljontals dagböcker att titta i, sjunker sensationsvärdet avsevärt. För att inte tala om hur liten sannolikheten är att särskilt många kommer att läsa det över huvud taget.

Åldersgränser för ”privata” bloggar känns krystat, om det ens skulle vara praktiskt möjligt att genomföra. Då måste man nästan förbjuda barn och ungdomar att använda internet över huvud taget, eftersom det finns hur många andra forum som helst att förnedra sig själv och andra på.

Barn som bloggar på sina egna villkor kan knappast var något större problem.

Det är en annan sak när barn har kommersiella bloggar som marknadsförs av företag. Då blir det sjukt. Där får det gärna finnas åldersgränser och strikta restriktioner.

Om ett barn bloggar om sin modellkarriär eller sin enorma aptit på mode är knappast bloggen i sig det mest upprörande. Det som upprör är att barnet över huvud taget har en modellkarriär eller en enorm aptit på mode.

Och det som gör det riktigt avskyvärt är att vuxna vill läsa om det.