”Det lönar sig att bråka – hela livet”

"Fram för fler bråkiga kvinnor. Fram för fler bråkiga män. Fram för fler bråkiga människor”

RELATIONER
Komikern Petra Mede är krönikör på Wendela.
Komikern Petra Mede är krönikör på Wendela.

Åsa Domeij får pris för att hon vågat vara bråkig. Bra. Fram för fler bråkiga kvinnor. Fram för fler bråkiga män. Fram för fler bråkiga människor.

Att bråka kan, hur uttröttande, påfrestande och skrämmande det än känns i stunden, kanske vara det bästa jag har gjort med mina allra närmaste vänner. Det är kanske just därför de i dag är mina närmaste vänner.

Det allra första bråket jag minns var när jag var nio år och av misstag köpt likadana shorts som min bästis Annika. De var blåglansiga med en röd kant längst ner. Det var ett bråk utan ord. Det var blickar som kunde döda, det var viskningar med de andra tjejerna i klassen. Och det allra främsta beviset på den laddade situationen var att Annika inte plockade vitsippor med mig i skogen, på väg hem från skolan. En vecka senare ringde hon på dörren klockan kvart i åtta på morgonen. Som om inget hade hänt. Vi gick hand i hand till skolan. Fortfarande inga ord. Men vi hade tagit oss igenom krisen och valt varandra på nytt. Hennes hand i min kändes liksom ännu tryggare än innan.

Ett annat, något allvarligare bråk, gick av stapeln i Nice i södra Frankrike i slutet på 1980-talet. Jag och min franska väninna Christel hade lärt känna tre killar från New York. De tågluffade runt i Europa med sina ryggsäckar och gitarrer. Nu hängde de nere på strandpromenaden och berättade för mig och Christel om ­livet, kärleken och musiken. Och vi blev båda kära i Greg, den judiske, svartlockige, känslige killen som spelade gitarr. Och han valde mig! Han kom upp till Stockholm och vi drog till Berlin och sen drog han hem till New York. Och sen var det inget mer.

Då tog jag tåget ner till Nice igen, med lärdomen att killar kommer och går men vänskapen till Christel består. Och det gjorde den. Inte första veckan, inte andra heller. Men ­efter tre veckors skrik och bråk så dök den upp igen, och denna gång av ännu segare virke än ­tidigare.

Jag skulle kunna räkna upp ett antal bråk till. Några som ligger bra mycket närmare i tiden.

I ett enda fall har ett bråk lett till att vänskapen försvann på kuppen. Men annars är det som att konflikterna har tvingat oss att visa var vi står och vara helt ärliga mot varandra. Det är inte alltid, roligt. Det är inte alltid lätt. Ibland har man upptäckt sidor, båda hos sig själv och den andre, som man helst skulle ha velat gräva ned i ett hål och slänga fem ton sand över.

Man blir några illusioner fattigare men förhoppningsvis har man också kommit varande lite närmare och man vet att, trots ömsesidiga hårda ord, förolämpningar och onyanserade påhopp så står han eller hon kvar.

Och det gör jag med. Och det kan ju i alla fall vara lite av en trygghet när man försöker famla sig fram i det här livet.

Petra Mede