”De satte mig på ett plan till Sverige när jag var 4 år”

I ett krigsdrabbat Irak, med en hopplös framtid fattade Ninas mamma och pappa det svåra beslutet att låta henne fly till ett nytt land ­– ensam.

Bara fyra år gammal satte Ninas föräldrar henne ensam på planet till Sverige och mot en bättre framtid. När resten av familjen skulle komma efter visste hon inte.
Bara fyra år gammal satte Ninas föräldrar henne ensam på planet till Sverige och mot en bättre framtid. När resten av familjen skulle komma efter visste hon inte.Foto: Anders Deros
RELATIONER

År 1988 började kriget mellan Iran och Irak gå mot sitt slut. Min mor och far insåg att framtiden var utsiktslös.

Rykten om tryggheten i landet ’långt borta’ började sprida sig och allt fler kvinnor och barn tog chansen att åka i väg.

Min mor hade nyligen fått min lillebror som hon nu ammade, och att åka hela familjen var omöjligt. Mina föräldrar bestämde sig för att skicka i väg mig, i hopp om att ge mig en tryggare tillvaro men också för att senare kanske få komma efter med resten av familjen.

Det fanns inga garantier för att vi skulle kunna återförenas, men ändå var detta det alternativ som verkade bäst just då.

Av resan minns jag en vit minibuss, kvinnor och barn.

Jag minns egentligen inga känslor förutom en stark beslutsamhet. Pappa beskrev denna beslutsamhet så här: ’Du var klok nog att känna att vår oro var stark och du valde aktivt att hålla bort din egen för att inte späda på vår.’

Jag har fått återberättat att folk runt omkring frågat vad jag hade för förväntningar inför Sverige och att jag sagt: ’Jag tänker lära mig flera språk och att måla.’

Sedan minns jag flygresan, men inte själva turen utan snarare den godaste Coca-Colan jag druckit och den alldeles utsökta måltiden som vi fick på flyget.

Min resa var självklar och med målet att snart få träffa mina föräldrar igen var jag någonstans ändå rofylld.

Jag minns ingen direkt oro eller rädsla. Om jag kände något sådant har jag nog lyckats tränga bort det och lagt det på hyllan bland glömda minnen.

Jag önskar att jag kunde minnas hur det var att gå igenom passkontrollen, hur det kändes att tillbringa första natten utan mina föräldrar, vad jag tänkte om människorna runt omkring mig och hur jag kände inför framtiden.

Separationen och det främmande nya landet måste ha varit påfrestande, men av någon anledning har så många av mina minnen från dessa händelser fallit bort och bara några fragment återstår.

Redan innan jag reste från Irak hade min far tagit kontakt med en av sina närmaste barndomsvänner, som sedan tidigare var bosatt i Göteborg. Han och hans fru hade lovat att ta hand om mig under tiden, och ta ansvar för mig om det skulle hända mina föräldrar något.

Jag hamnade först på en flyktingförläggning i Stockholm, tillsammans med många andra av dem som rest tillsammans med mig.

Inom kort mötte min fars barndomsvän mig. I början var jag skeptisk och noga med att påpeka för mina tillfälliga ’föräldrar’ att de minsann inte skulle tro att jag skulle stanna hos dem för gott, och att mina egna föräldrar snart var på väg.

Jag började på dagis, borstade tänderna och målade som vilket barn som helst. Rutiner som jag inte alls var van vid. Jag upplevde att jag helt översköljdes av materiella ting. Jag gick ofta undan och lekte inne i en liten garderob. Där hade jag mitt lilla dockhus, fyllt med lördagsgodis och leksaker som jag samlat på mig för att senare kunna dela med lillebror – det hade jag ju lovat honom.

Språket lärde jag mig snabbt och efter ungefär tre månader gick det skapligt med svenskan. Dessutom skapade jag egna låtsasspråk som jag gärna använde utan större blygsamhet.

Den lilla familjen tog hand om mig som om jag vore deras.

De betydde mycket för mig, liksom de stödpersoner och psykologer jag kom i kontakt med genom åren, och vi håller fortfarande kontakten.

Efter tre månader kom min mor och bror och ett halvår senare kom min far. Mina föräldrar var snabba med att söka arbete och angelägna om att komma i gång med sina nya liv.

Lyckan över det nya landet och möjligheterna här var total. Som liten tjej var jag den enda som kunde språket och jag följde med som tolk i sökandet efter nya arbeten.

Jag anammade mina föräldrars drivkraft och redan tidigt blev det naturligt för mig att ta ett stort ansvar för familjen. Jag blev en länk mellan det nya samhället och vårt gamla, och i det skapade jag en stor tolerans och öppenhet för det som var annorlunda och främmande.

Mina föräldrar träffades i sin ungdom på universitetet.

Min far var politiskt aktiv och drog med min kära mor, mot hennes vilja, upp i de kurdiska bergen – precis som många tusentals unga studenter.

De kurdiska bergen utvecklades till små samhällen i miniatyr. De organiserade sjukvård och delade upp

arbetsuppgifter utifrån tidigare kunskaper och förmågor. Dessa unga begåvade människor hade mycket att förlora, men valde ändå detta hårda och osäkra liv. Handlade det om galenskap, brist på livserfarenhet eller ren okunnighet? Hur som helst valde de att leva ett primitivt liv där de hittade en gemenskap, glädje och styrka i varandra.

I Sverige byggde mina föräldrar upp något nytt. Att bryta upp med det gamla och börja om, så som mina föräldrar och många andra blivit tvungna att göra, är en riktig utmaning.

I och med att jag var liten upplevde jag själv aldrig egentligen detta som ett uppbrott. När jag ser vad mina föräldrar genomgått och åstadkommit kan jag inte vara annat än stolt, men jag tycker ibland att det är sorgligt att de aldrig fått uppleva en oskyldig och lekfull ungdom.

Risken att bli bitter tror jag är stor bland många som utvandrat till utlandet mot sin vilja.

För en del kommer bitterheten när tiden och livet kommit ikapp dem. De inser vad de gått miste om och funderar kring hur livet hade sett ut om allt detta aldrig inträffat.

Det är en konst att finna en livsinställning där man kan uppskatta det fina man har och lyfta sig själv och sin omgivning.

Jag har sällan sett min uppväxt som en belastning, utan det har snarare varit ett privilegium att få kika in i och ta del av dessa två skilda världar. Det är ovärderligt att få ta del av olika värderingar, synsätt, tankar, känsloliv och uttryckssätt.

Jag känner en ödmjukhet inför det liv jag lever. Termer som kultur, nation, annorlunda och udda har jag helt omvärderat. Sådana termer syftar ofta till utanförskap och något jag inte alls står för. För mig är de beteckningar för samhörighet, något spännande och uppfriskande.

Jag är otroligt glad för mitt liv i Sverige, men jag tror och hoppas inte att jag hade varit mindre lycklig någon annanstans.

Jag beundrar alla modiga och härliga unga människor som har en historia som de bär med sig. I den historien finns det en enorm kraft att hämta. Den historien gör dem alldeles unika.

Jag beundrar dem som vågar leva ut sina drömmar och visioner. Jag beundrar dem som har en övertygelse som de så starkt står för och lever efter. Jag beundrar dem för deras naiva världsbild och tro på att åstadkomma förbättring. Deras ungdom har inte gått förlorad. De har hittat den mening många ägnar ett helt liv åt att söka efter.

FAKTA

Ensamkommande barn, eller ensamkommande ungdomar, är enligt FN:s definition personer under 18 år, eller annan lägre myndighets­ålder, som söker asyl i ett land utan att ha föräldrar eller andra vårdnads­havare tillgängliga i mottagarlandet. Som annan vårdnadshavare räknas normalt släktingar.

Varje år söker drygt 20 000 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Europa.

Under 2009 sökte 2 250 ensamkommande barn och ungdomar asyl i Sverige. Ungefär 62 procent av de ensamkommande barnen får uppehållstillstånd.

Under 2009 har Sverige skickat hem drygt 100 barn. Majoriteten av barnen är pojkar, 13–17 år gamla, från Irak, Somalia, Afghanistan och Eritrea.

Migrationsverket har som mål att flyktingbarnen ska ha fått ett besked inom tre månader efter att de anlänt till Sverige. Men i verkligheten dröjer det ibland över ett halvår.

För att ta sig in i EU krävs en smugglare. Många flyktingar vandrar genom bergstrakter eller öknar och trängs ombord på små båtar. De sover utomhus och det händer att smugglarna tvingar dem att arbeta. Resorna innebär livsfara och kan ge skador och trauman.

Att anlita en smugglare kostar upp emot 100 000 kronor. Föräldrar har vanligtvis bara råd att skicka den som är mest utsatt och som har störst möjlighet att skapa sig en framtid.

Källa: Wikipedia, Migrationsverket, Dagens Nyheter och Fokus.