”Osmakligt och löjligt”

Daniel Pernikliski: ”Att antyda att en dansare väger för mycket måste betraktas som dödshjälp.”

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Det måste krävas ett psyke av stål för att försöka lyckas inom balett.

Stenhård träning veckans alla dagar och avhållsamhet från en otroligt stor del av det som ”vanliga” människor ser som självklarheter.

Det fungerar inte att tumma på sömnen eller tillåta sig middagar med vin och efterrätter. Baletten är en livsstil som tar upp alla dygnets 24 timmar. Och det är en mikroskopiskt liten klick av alla som försöker nå framgång som faktiskt lyckas.

Och för de som gör det brinner karriären ofta förbi lika snabbt som ett tomtebloss. Sedan orkar inte kroppen längre.

I mina ögon verkar det vara ett skittrist liv, men jag kan inte låta bli att förundras över den självdisciplin och målmedvetenhet som dansarna måste ha.

Om en ballerina, i det här fallet Jennifer Ringer, tillåts vara med i en föreställning på New York City Ballet, inför 2000 åskådare, kan man vara helt säker på att hon är i topptrim.

Så när en recensent skrev att det såg ut som att hon hade ätit för mycket sötsaker blir det både osmakligt och löjligt.

Recensentens uppgift är att bedöma hur hon dansar och inte att antyda att han själv går igång på de allra mest anorektiska kropparna.

Det skulle säkert kunna skrivas någonting liknande om tillexempel en italiensk fotbollsspelare efter en dålig match, men aldrig efter en bra.

Det är knappast en särskilt relevant recension då heller, men det finns en stor skillnad i hur mycket större skada sådana kommentarer åstadkommer inom yrken där anorexia är vanligare än pollenallergi.

Att antyda att en dansare väger för mycket, när skalan går mellan smal och dödligt smal, måste närmast betraktas som dödshjälp.