"Är faderligt ansvar en superkraft?"

Läs Daniel Pernikliskis krönika

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Det finns en film från 1979, ”Kramer mot Kramer”, som min syster och jag brukade se på TV, när vi var små. Vi hade en tyst överenskommelse om att inte prata öppet om det, då våra reaktioner på filmen var av ett slag man inte gärna skyltade med. Varje gång den visades satt vi i varsin fåtölj och hulkade och grät i stora floder.

Filmen handlar om en skilsmässa, där mannen blir lämnad ensam med sin son. Man får följa hur den tafatte Ted Kramer, som spelas av Dustin Hoffman, går från att laga vidbrända fattiga riddare, till att utvecklas till en riktigt flink och omhändertagande pappa. Något som naturligtvis påverkar hans karriär, eftersom han blir tvungen att jobba kortare dagar och tillbringa fler timmar i hemmet. Ted måste, så att säga, bli lite mer som en mamma för att bli en bra pappa.

När handlingen så småningom övergår i en uppslitande tvist om sonen, vill Ted ogärna ge upp vårdnaden, då han äntligen har insett värdet av en nära relation till sitt barn.

I höstens filmer syns en ny trend med män i omhändertagande papparoller. Det låter ju onekligen toppen, men under de drygt 30 år som har gått sedan ”Kramer mot Kramer spelades in”, har det sorgligt nog knappt hänt någonting.

Precis som 1979, krävs någon form av kris eller spektakulär händelse för att en ansvarstagande fadersgestalt ska träda fram.

Det är en vaktmästare som stöttar en mobbad och faderlös pojke, i nyversionen av Karate Kid. En spermadonator som får en ny syn på livet, när hans biologiska barn söker upp honom, i ”The kids are all right”. Och så den lättsamme sportskribenten, som tar hand om sina barn när hans fru dör i cancer, i ”The boys are back”.

Filmernas pappor är allt annat än självklara, och man får känslan av att faderligt ansvar är som en superkraft, eller en potentiell bonus, som bara kan aktiveras i nödsituationer.

Det säger en del om verklighetens långsamma utveckling, när det fortfarande håller att göra filmer där sensationsfaktorn är män som tar ansvar.

Då framstår Telia-pappan som en oändligt mycket modernare och sundare förebild. Han må vara en fumlig kuf, men han är satt i ett självklart sammanhang – en man som sköter sitt hem och sina barn – utan att det behövs några förklaringar till varför.

Det är vardagspapporna vi kan lära oss av. Papporna som vabbar, lagar mat och går ner på deltid om det behövs, utan att det måste föranledas av en katastrof.

Fast det är klart, det blir nog inte jättespännande på film. Ungefär lika gripande som att se en mamma lära sig laga fattiga riddare.

Daniel Pernikliski