”Du kan välja att stanna kvar”

Lina Lindkvist om tabun i att "nöja sig" i valmöjligheternas värld

RELATIONER
Lina Lindkvist relationsbloggar och är redaktör för Wendela.se.
Foto: Mikael Gustavsson
Lina Lindkvist relationsbloggar och är redaktör för Wendela.se.

Jag tror vi skiljer oss för lätt.

Den slitna hur-vet-man-när-det-är-rätt-frågan dyker upp i samma sekund som ett i övrigt lyckligt förhållande stöter på ­patrull (eller, ­bevare oss väl, vardagsslentrian).

 ”Ja, när det är rätt så ­bara vet man det”, ­säger ­någon ­förnumstigt. Och så kraschar en lång rad ­relationer ­eftersom man ens snuddat vid den tanken och då KAN det ju inte ­vara rätt.

Jag vet inte om det är det våldsamt tabubelagda att nöja sig som spelar in. För ­mycket ­värre än så kan man tydligen ­inte bete sig i ett ­samhälle fullständigt marinerat i valmöjlig­heter.

Världen ligger framför ­dina fötter, du kan bli vad du vill och göra vad du vill men glöm för tusan inte att backpacka en vända i Sydostasien först.

Och gud förbjude att du skulle nöja dig ­relationsmässigt och gå miste om de där ­”tusen åter”.

Nej, ständig utveckling är melodin, neonlysande formkurvor pekandes brant uppåt. Inredning, kläder, barn, ­relationer – statussymbolerna är inte längre bara materiella.

Och när allt ­annat i ditt liv ständigt utvecklas blir plötsligt kärleken du valde för ­eoner av utvecklingsfaser sedan så smärtsamt tydligt en konstant. En bromskloss i din utveckling, visserligen med ett visst affektionsvärde, men ändå i behov av att bytas ut för att passa in i ­Livet 2.0.

Och nej, jag är aldrig för att stanna för stannandets skull. Är du olycklig i din relation, tar den alltid mer ­energi än den ger, då gör du rätt i att sälla dig till den ökande skilsmässostatistiken. Du är värd bättre.

Men för dig som slentriangrubblar kring hur-vet-man-att-det-är-rätt i tid och otid: utgå i från vad du vill ha. Det finns ­lika många svar som det finns relationer.

Själv tror jag på att ­välja  ­någon som är glad. Som bär mig och som jag vill ­bära. Som finns där, inte ­bara ­ibland utan alltid, som tar emot när jag halkar på ångesthala stigar ­eller svajiga karriärstegar och som föser mig framåt när jag inte ­–vågar.

Om du har det där, eller ens en tillräcklig del av det begravt bland vab-dagar, vardagsslentrian, romantiktorka och tv-middagar, då är det värt att ta ett varv till. Ett ­segervarv.