Jag är bara ännu en vuxen som sviker

RELATIONER

Pojkens ögon stirrar upp på mig. Det är en tom blick jag får innan blicken seglar ut i fjärran. Pojken höjer högerhanden till ansiktet för att sippa på en cigg. Han drar världsvant in röken och håller andan lite innan han släpper ut ett moln i luften. Nu är det jag som stirrar. Hur gammal kan killen vara? Tio? Max tolv. Pojken tjuvröker inte. Han står rakt upp och ner och blossar fullt synligt medan vuxna stressar förbi för att gå ner i tunnelbanan. Det är inte ens fråga om trots. Den lilla killen är en van rökare. Jag saktar in på stegen, ser mig om. Försöker hitta andra vuxna som jag, vuxna som ser det jag ser. Poliser, föräldrar, spärrvakter, socialtjänsten eller fasaner på stan. Eller bara någon vuxen som helt enkelt stannat upp. Någon vuxen som väljer att inte svika. Ser ingen.

Det står små grupper på plattan. Alkisar, dealare eller vad de nu kan vara. Små mänskliga öar i storstadsbetongen. Får känslan av att många som söker sig hit är hemlösa. De hänger i området för gemenskap. Men pojken med ciggen kan omöjligt vara hemlös. Barn är väl inte hemlösa i Sverige? För så är det väl? Någon ansvarar för honom. Såklart. Men var är denna någon nu?

Plötsligt kommer ett gäng med lite äldre killar. Fjortisar. Pojken nickar uppåt, ett kroppsspråk som jag känner igen från amerikanska gängfilmer. De smackar till varandras händer i en hälsning, pojken räcker över sin halvrökta cigg till en av de äldre killarna. Jag tänker att de kanske ska ge sig iväg tillsammans, men upptäcker att gruppen hänger kvar. Varför?

En man hög som ett hus passerar. Killarna tycks inte notera. De tycks inte notera mig heller.

Jag får lust att gå fram och prata med dem. Fråga om deras föräldrar vet att de hänger där. Kanske säga att det är farligt på plattan, att man kan hamna fruktansvärt fel eller något i den stilen. Kanske säga att det är farligt att röka. Men jag inser att de skulle tycka att jag är en tönt och avfärda mina varningar. De är unga men de är inte dumma i huvudet, de vet naturligtvis redan att det är farligt att röka. De vet redan att det inte är bra att hänga på plattan. De vill naturligtvis åt de farliga. De skiter väl i vad en kvinna som jag tycker. Jag fattar ju noll.

Jag möter pojkens blick en sista gång. Han söker mig inte, våra ögon möts bara av en slump. Han är ung, men blicken är gammal. Kanske även uppgiven. Något hos honom gör att han har bråttom att slippa sin ungdom. Sorgligt. En sista gång funderar jag på att gå fram men så ser jag två poliser och tänker att det är deras jobb. Jag passerar och inser att jag är en svikare som alla andra.
 

Josefine Sundström