”När ryggen gick av var det som att en sladd drogs ur”

Charlotte klämdes fast under bilen i kampen för sin sons liv

1 av 3
Ingen tvekan. När Charlotte hörde paniken i sitt barns röst släppte hon allt för att försöka stoppa den rullande bilen.
RELATIONER

Tvåbarnsmamman Charlotte Ohlson tvekade aldrig. För ­fyra år sedan riskerade hon livet för att rädda sin son – och blev förlamad. Nu har hon äntligen hittat tillbaka

till livet.

– I dag tar jag ingenting för givet längre, säger hon.

Det var den 14 juni 2007. En helt vanlig torsdag för de flesta.­ För Charlotte Ohlson var det ­dagen då livet slogs i spillror.

Tillvaron var stormig, hon låg i skilsmässa­ och den gula villan i Sorunda­ var full av kartonger.­ Flytt­lasset skulle­ gå bara två dagar­ senare.­ Just den här efter­middagen var hon på väg till barn­vakten med yngste­ sonen ­Linus, som då var fyra år. Han satt fastspänd i Saaben utanför ­huset ­medan Charlotte gick in för att hämta ett par kassar. Hon såg aldrig när bilen började rulla nedför gatan.

Sekunden därpå skar ett ­hysteriskt skrik genom luften.­ Charlotte hörde paniken i sitt barns röst och släppte allt. Hon rusade ut, sprang fram till for­donet­ och kastade sig in på ­passa­gerarsidan för att dra åt handbromsen i farten. Det gick inte. I stället gick allt fel. Hon

slogs omkull av bildörren, fastnade under däcket och släpades­ med.

– När ryggen gick av var det som att en sladd drogs ur – ­känseln försvann på en sekund.­ Allt blev varmt. Kokhett. Jag visste ­direkt att jag hade blivit förlamad,­ säger Charlotte när Söndag träffar henne i Nynäshamn, fyra år efter olyckan.

Bilen dundrade ut på en åker men saktade så småningom­ in. Linus skräckslagna vrål ekade från baksätet medan­ Charlotte brottades med tanken på att hennes­ ben kanske hade slitits av.

– När jag tittade ner på fötterna och såg vilken konstig vinkel de var böjda­ i fattade jag att jag aldrig skulle kunna gå igen. Jag skrek på hjälp men försökte samtidigt­ lugna min son. Jag sa ’mamma kommer snart, mamma kommer snart’.

Grannen Petra, som just hade­ kommit hem, kom springande emot dem. Hon lyfte på Charlottes tröja och såg att det bara­ fanns en grop där ryggraden skulle sitta. Bröstbenet var ­brutet och håret borta på ena sidan av huvudet.

Sen gick allt snabbt. Ambulansen kom. Brandkåren­ kom. Polisen kom. Sirenerna­ ­avlöste varandra i det idylliska­ villaområdet.­

– Jag försökte svimma på väg till sjukhuset för att slippa­ all smärta. Jag var så rädd, så otroligt rädd. När vi kom fram blev jag mött av ett traumateam, och jag ­stirrade in i okända ögon, precis som i ett avsnitt av ”Cityakuten”.

Första dygnet på intensivvårdsavdelningen var som en dimma. Charlottes mamma,­ pappa­ och syster åkte dit i ilfart­ för att finnas­ vid hennes sida.­ Hon opererades under fem ­timmar. Ryggen knäcktes tillbaka­ och stadgades upp. Ner­verna ­lades till rätta så gott det gick.

Senare samma kväll kom nästa­ chock: Charlottes pappa­ hade­ fått en stroke bakom ratten­ på

väg hem från sjukhuset. En timme­ efter att han hade lämnat­ hennes sida kom han tillbaka­ – på en bår. Plötsligt låg de på samma­ intensivvårdsavdelning. Han kunde varken prata eller ­röra sig.

– Min olycka blev för mycket för honom. Hans kropp kollapsade totalt. Jag var så dålig att jag inte kunde ta till mig det.

Ett par veckor senare avled Charlottes far. Han blev 56 år.

– Allt brast när pappa dog. Jag grät oavbrutet en hel natt. Dagen efter hade jag sådan huvudvärk att inte ens morfin hjälpte. Allt kändes nattsvart.
 

Men att ge upp var inte ett ­alternativ. Charlotte kämpade­ ­vidare. Barnen behövde sin mor. Hon glömmer aldrig när de hälsade på henne på sjukhuset första gången:

– Jag hade just blivit duschad av ett par tjejer i gummistövlar­ och regnbyxor. När jag var på väg ut från duschrummet och låg där naken på britsen med slangar­ i händerna kom min syrra­ in med barnen. Det måste ha sett hemskt ut. Jag ville inte att de skulle se mig i det tillståndet så jag skrek ’ta bort dem, ta bort dem’. De blev såklart livrädda.

Hon fick ingen kram, ingen puss, ingenting. Linus och dottern Emma, som då var sex år, stod och trycke i dörren. Hand i hand.

– Det var nästan jobbigare­ än att bryta ryggen. Jag fick en chock och undrade hur sjutton­ jag skulle­ kunna ta hand om ­barnen nu, när jag var förlamad.­ Jag bet ihop tills de gick, då ­grinade jag ett dygn till.

När Charlotte blev piggare vågade de äntligen komma in i sjukhussalen och hälsa på. Första gången åkte de upp och ner i den elektriska sängen tillsammans.

Familj och vänner var ett enormt stöd efter olyckan. Det fanns alltid någon vid hennes ­sida. De gjorde pedikyr, lockade hennes hår och ordnade myskvällar.

– En kväll låg jag i sjukhussängen med en påse godis och tittade på Ernst Kirchsteiger på tv. Det var första gången jag ­kände myskänslor igen.

En vecka efter olyckan förflyttades Charlotte till en specialistavdelning för ryggmärgsskadade på Karolinska sjukhuset. Det var där hon provsatt sin första rullstol.

– Jag tänkte ’shit, ska jag åka rullstol nu?’. Jag grät och grät ­inför alla främmande människor och kände mig så jäkla risig.

Några veckor senare var det dags att åka hem. Dags att anpassa sig till en helt ny vardag. Hon var tvungen att lära sig allt från grunden.

– Hur duschade­ man? Hur satte man på sig strumporna? Hur ­levde man ett liv från en rullstol? Jag ­hade ingen aning. Mycket tid gick åt till att öva på de mest vardagliga saker. Samtidigt­ var det skönt att vara ­hemma.

Att separera från barnens­ ­­pappa var inte längre ett ­alternativ. Hon stannade kvar

i huset och exmaken byggde en ramp. Kort där­efter avled hennes mormor och ­ytterligare två ­nära släktingar.

– Allt hände på en gång. Jag blev nästan helt avtrubbad till slut. Sen kände jag att jag hade­ fått min dos. Vad mer kunde egentligen hända?

Så fort de ledsamma känslorna tog över såg Charlotte­ till att ­lära sig nya saker för att bättra­ på självförtroendet.­ Hon bakade­ bullar­ och monterade­ ihop bokhyllor­ från Ikea. Det fick allt att kännas bättre. De mörka­ dagarna­ kommer fortfarande,­ men ­inte ­lika ­ofta.

– När man är på botten tror man inte att man någonsin ska känna sig bra igen, men det gör man ju. Nu lever jag på samma sätt som förut.

I dag har livet återgått till det normala. Charlotte har fler ­projekt på gång än någonsin­ ­tidigare – och både nytt jobb och ny kärlek. Förra månaden gifte­ hon sig med drömprinsen ­Claudio, som hon träffade på ­nätet två år efter olyckan.

– Med honom kan jag glömma­ att jag sitter i rullstolen, jag kan känna mig som förut. Jag tror inte att jag någonsin hade träffat­ honom om jag inte hade brutit­ ryggen. Det kändes rätt på en gång.

I höst kan vi följa henne i tv-serien ”En andra chans”, som börjar sändas på SVT i augusti.­ De fyra huvudpersonerna har alla drabbats av olyckor – men vägrar ge upp.

– Jag blev rätt chockad när Anne Lundberg ringde och ­frågade om jag ville vara med, men tackade ja på en gång.

Jag hoppas att människor kan ­inspireras av mig och förstå att det finns en framtid även om man råkar ut för något hemskt. Framtiden blir som man vill – den ­ligger i våra händer. 
 

Anna Flemmert

FAKTA

Namn: Charlotte Ohlson.

Ålder: 37.

Familj: Barnen Linus, 8, Emma, 10 och maken Claudio.

Gör: Föreläsare, utbildare, ­sommelier, bloggar på ­systrartva.blogspot.com.

Aktuell: I tv-serien ”En andra chans” som börjar sändas på SVT den 11 augusti.