Din dotter lever farligt

”Kaffe med te?”

Min treåriga dotter Tova plockar fram koppar och fat och lägger huvudet på sned. Undrar om lillebror vill ha mer.

Jag har just kommit hem från en tre timmar lång intervju med Ingemar Gens och tänker på det där han sa:

– Hur moderna föräldrar vi än är i dag, så fostras flickor fortfarande traditionellt till ett nytt moderskap. Hon ska lyssna in andras behov. Hon förväntas vara mer lydig än en pojke och hon bekräftas med det hon gör, inte det hon är.

Vad betyder allt det här? Och vad har det med utbrändhet att göra?

Mer än vi tror.

Hon blir en drömanställd

Enligt Gens kommer problemen senare i livet när flickans hårda lydnadskrav – viljan att vara alla till lags – frontalkrockar med en helt annan verklighet.

Den manliga.

– Om samhället vi lever i hade ett ansikte, så skulle det vara maskulint. Det är manliga spelregler som styr.

Vad innebär det?

– I varje givet ögonblick ska du bli bättre. Säger du att du är nöjd, då blir du en loser. Vi kämpar som galningar för att hela tiden expandera, klättra, skapa nytt och göra något fantastiskt.

Det låter ganska jobbigt även för killarna?

– Ja, men vi har fått träna på det i hela vårt liv. Den feminina uppfostran däremot rimmar så ohyggligt illa med samhällets krav, säger han och tar ny sats:

– En kvinna är oerhört effektiv i maktens korridorer. Den lilla flickans allra hårdaste träning, som är lyhördhet, gör henne till en drömanställd. Men det är också inkörsporten till utbrändhet.

Hur då?

– Om du har en tjej som lärt sig att sätta andras intressen främst: hur lätt är inte hon att utnyttja? Andras behov är ju outsinliga.

En duktig flicka är alltid duktig. Efter betald arbetstid börjar därför nästa heltidsjobb: hem och familj.

– Män har alltid haft makten i det officiella och kvinnan i det privata. Och vi vill inte gärna ge bort makt vi en gång skaffat oss. Därför är det så oerhört svårt för många kvinnor att avsäga sig ansvaret i hemmet. Män blir bara sidekicks till sina fruar.

Bestäm hur ni vill ha det

Så här långt in i samtalet hungrar man efter en lösning. Ingemar Gens, som släppte boken ”Myten om det andra könet” i höstas, har en idé.

  Ingemar Gens. – Moderna par gör överenskommelser på hur man vill ha det, ner i minsta detalj.

Men man kan börja långt tidigare än så. Vi får nämligen de barn vi förväntar oss.

– Förväntar vi oss att flickor inte kan klättra och hoppa lika högt, att de kommer att slå sig, då kommer vi att få såna flickor.

Men det finns väl biologiska skillnader också, att vi faktiskt är olika?

– Jovisst. Men det är större skillnader inom könen än mellan. Det gäller både muskelstyrka, hormoner och hjärnutseende. Det finns ingenting biologiskt som gör att flickor leker med dockor och pojkar med bilar. Könsroller är färskvaror som förändras över tiden.

Många föräldrar har redan förstått allt det här, menar Gens.

Dagis förstärker rollerna

Då är det värre med landets förskolor.

– Man kan säga att svensk förskola är det mest könsrollsbevarande vi har. Man förstärker det ”pojkiga” och det ”flickiga” och låter barnen göra det de vill göra.

Och det ska man inte?

– Absolut inte. Skola är en pedagogisk verksamhet där man ska lära sig något nytt.

– Man brukar ju säga att man är ganska färdig som individ vid fem års ålder. Det som är itryckt en då kommer att sitta där. Så förskolan är den institution som verkligen har chansen att göra något.

Fem år.

En svindlande tanke.

Jag ser på Tova igen. Hon har tröttnat på tekopparna och förvandlat dubbelsängen till en jättetrampolin. Hon hoppar högt, ännu högre – livsfarligt högt om du frågar mig.

Men jag säger ingenting.

Jag bara ler.