”Jag behöver inte ert godkännande”

Andreas Drakenberg: ”Det är okej” skapar en maktobalans

RELATIONER
Andreas Drakenberg skriver en av Sveriges största gaybloggar ”Daskadasenibordet”. I år var han nominerad till ”Årets homo” på QX Gaygala.
Andreas Drakenberg skriver en av Sveriges största gaybloggar ”Daskadasenibordet”. I år var han nominerad till ”Årets homo” på QX Gaygala.

Jag hade aldrig den där uppenbarelsen. Ögonblicket då jag insåg att jag var bög.

Redan på dagis blev jag kär i min första kille. David. Han var det finaste jag sett tills jag såg hans storebror. Markus.­ Än i dag kommer jag ihåg hur jag brukade önska att Markus skulle lyfta upp mig och krama om mig.

När jag var liten tyckte jag att jag var normal. Mina känslor för killar hade ännu inte något namn, utan var bara något som fick det att pirra till lite extra i magen. Det var först på äldre dar, när känslorna fick namnet bög, som det blev lite av ett problem. Trots det kan jag ibland ha svårt att relatera då jag läser andra bögars skräckhistorier. På något sätt känner jag stundtals att jag inte har lidit nog på grund av min sexualitet.

När jag kom ut för min gymnasielärare sa hon att ”Det var okej”. Att jag fick vara precis som jag ville.

När jag kom ut för mina päron var ”Det är okej” det första min farsa sa till mig.

När jag kom ut för mina polare blev de först lite chockade, men sedan kom de tre magiska orden igen: ”Det är okej”.

Att jag under mina år som ­smygis skapade min egen misär är en sak, men aldrig har jag blivit­ särbehandlad eller förlorat något­ på grund av min sexualitet.

En vardag som jag hittills varit extremt nöjd med. Livet leker och jag får vara med. Men bara för att hetero och homo lever i symbios i min värld, avspeglar det inte nödvändigtvis verklig­heten, som egentligen präglas av en maktobalans som tar sitt ­uttryck i ”Det är okej”.

Sen när fick heterosexuella rätten att säga ”Det är okej”, som om det vore deras sak att avgöra?­ Varför söker homosexuella ­acceptans för vilka de älskar, när heterosexuella inte gör det?

Visst, de menar väl, men samtidigt underhåller vi den osynliga maktobalansen. Och varför själva­ bidra till en sämre standard? Fuck det.

Samtidigt är det ju lättare att ­låta sig accepteras av hetero­sexuella och bejaka hetero­normen. För om vi inte följer den, blir vi plötsligt ett hot. Homo­sexualitet är nämligen lugnt så länge man inte­ ställer för många krav. Samtidigt vill jag inte ­vara en militant hbtq-aktivist med offensiv agenda – för dem pallar ingen med, ­oavsett läggning.

Men ”Det är okej” är inte okej. Jag tänker inte, likt många andra bögar, låta mig accepteras av heterosexuella som om det vore en stor upp­offring från ­deras sida.

Jag behöver inget ”Det är okej” för det visste jag redan,­ och ju förr vi själva inser det, desto bättre.

Andreas Absolut

Då alla dagar är heterosexuellas dag kan väl hbtq-personer få ha vår vecka? Även om den bara är tilldelad oss för att hindra oss från att göra uppror och krama om prins Carl Philip.

... och Andreas Absolut inte

Pastellfärger och tårar är inte en bögs enda vapen. ­Dagens Pridefestival underminerar dess ursprungliga syfte. Paraden är ett skämt. Jag tog studenten 2007. Det räcker.

Andreas Drakenberg