”Dödsskriken förföljde mig länge efteråt”

Det började som ett vanligt uppdrag. De patrullerande poliserna Birgitta Norrman och hennes kollega Stefan skulle dirigera undan trafiken medan personal från

Göteborgs spårvägar backade undan en strömlös spårvagn. Den stod mitt i rondellen på Wavrinskys plats, den högsta punkten för

7:ans linje och toppen av Göteborgs längsta backe.

Tanken var att släppa på de vanliga bromsarna, låta vagnen rulla 20 meter och sedan slå på nödbromsen när vagnen fick tillbaka strömmen.

– Jag kände att det var konstigt, men tänkte att de vet väl vad de gör, säger Birgitta.

Men det visste de inte. I den efterföljande utredningen slogs fast att man inte får lossa bromsarna på en strömlös vagn på det här sättet.

Klockan var halv nio den 12 mars 1992. Det regnade ute och var typiskt dåligt Göteborgsväder. Om bara några minuter skulle 13 människor dö.

Det har gått 16 år sedan den morgonen, men Birgitta Norrman minns fortfarande allt i detalj.

Vi träffar henne på polisens rytteri, några röda tegelbyggnader med stallar, vid Delsjön strax utanför Göteborg.

Sedan många år är Birgitta ridande polis.

När vi går genom stallet är hästarna nästan overkligt lugna. Ingen rycker till, ingen tittar skrämt i ögonvrån eller trampar med hovarna. Bara en långsam, nyfiken rörelse med huvudet och en försiktig snusning.

Birgitta berättar att hästarna blir som sina ryttare. Och i alla fall verkar det stämma på henne. Hon berättar lugnt, sakligt, med en mild göteborgska.

”Skicka alla ambulanser!”

Hon och hennes kollega stod en bit bort och höll koll på trafiken. Men vagnen hade inte rullat långt innan de förstod att det var något fel. Det blixtrade till lite under vagnen – men den stannade inte efter 20 meter som det var tänkt.

Tvärtom.

Den ökade farten.

– Trafikledaren som stod utanför vagnen bara skrek. Då förstod vi att det här inte skulle gå bra.

De slog på sirener och blåljus och körde framför vagnen med polisbilen. Samtidigt larmade Birgitta ledningen.

– Vi har en skenande, herrelös spårvagn på väg ned från Wavrinskys plats förbi Chalmers. Skicka alla ambulanser ni har!

Spårvagnen passerade Chalmers ganska obemärkt. På hållplatsen undrade man nog mest varför den inte stannade och tog upp passagerare.

Ännu var hastigheten inte särskilt hög, men för varje meter ökade den.

– Stefan hade sinnesnärvaro nog att svänga ut i vägen så att vi inte körde rakt framför vagnen.

Från Kapellplatsen stupar Aschebergsgatan brant ned mot Vasaplatsen: 600 meter spikrak nedförsbacke mot katastrofen. Nu fanns det inget som kunde stoppa vagnen.

Hela tiden körde polisbilen 5–10 meter före spårvagnen.

– Det var så overkligt, så fruktansvärt overkligt, att se en spårvagn komma skenande bakom oss.

Taxin hamnade på taket

Folk och bilar räddade sig undan när de hörde polisbilen. En liten vit Ford Escort hann inte.

Här hände olyckan: Spårvagnen kommer söderifrån - från Wavinskys plats. Foto: Jacky Leissner/Kamerareportage – Jag såg hur spårvagnen träffade bilen där bak, hur den snurrade runt och försvann.

Också en taxibil med en gravid kvinna blev påkörd.

– Den studsade upp och hamnade på taket. Efteråt hörde jag att alla i bilarna klarade sig.

Spårvagnen saktade inte in av kollisionerna, påverkades knappt, utan fortsatte bara att öka hastigheten nedför backen. Till slut blev farten så hög att polisbilen inte kunde hänga med.

–?Vagnen passerade förbi oss. Då bara skrek det om spåren och hjulen.

Strax efter Kapellplatsen blir Aschebergsgatan utförsbacke brantare. Spårvagnens fart bara ökar och ökar. Foto: Charlie Gustavsson Det knackar på dörren, en kollega kommer in, ber om ursäkt och försvinner snabbt. Birgitta fortsätter eftertänksamt:

– Jag vet inte hur lång tid vi körde bredvid vagnen, det var så svårt att förstå vad som hände, det var som att se en film. Det var så?…

Hon tystnar, ser ut i rummet, förlorar orden en kort stund. Hon gråter inte, men ögonen blir blanka.

Var du rädd?

Växeln i höjd med Vasagatan ligger för en skarp vänstersväng - något vagnen inte klarar. <br></br> Den skenar i runt 100 km/h rakt in på Vasaplatsen. Två bilar kläms fast under vagnen. Foto: Charlie Gustavsson – Nej, jag var ju inte själv i fara, men jag var skräckslagen för det som skulle hända. Just den där känslan innan, när man vet att det inte kommer att gå bra. Den kändes som en evighet, jag hann tänka tusen tankar?…

Sedan hände det.

Vid Vasaplatsen stod fullt av folk som väntade på spårvagnar som aldrig kommit på grund av elfelet uppe vid Wavrinskys plats.

Nu kom till slut en vagn.

Med en hastighet av ungefär 100 kilometer i timmen skenade den in på Vasaplatsen. Växeln låg skarpt till vänster och vagnen spårade ur, vek sig på mitten och kraschade in i huset intill hållplatsen. Bakre delen av vagnen slungades samtidigt i en pisksnärt mot hållplatsen.

Många hade hört polisbilen och hunnit kasta sig undan.

Men inte alla.

– Vi parkerade bilen och sprang fram med första förbandslådan. Innan hade allt varit så oerhört levande med den skrikande vagnen. Nu var allt dödstyst. Det låg människor överallt, döda och skadade, kroppsdelar?… säger Birgitta.

Hon säger det dämpat.

Efter en kort stund började det ryka från spårvagnen. Från sin sida kunde Birgitta inte se vad det var, men hon hörde skriken i tystnaden.

– Två bilar hade klämts fast under vagnen och börjat brinna, tre personer satt kvar i dem. Nu skrek de i dödsångest. Det var det enda som hördes i tystnaden.

Poliser som kommit från andra hållet försökte släcka bilarna, men misslyckades.

– Det gick inte att göra något. De dog där inne. De där dödsskriken förföljde mig länge efteråt.

Irrade runt i chock

Efter en kort stund vimlade området av räddningspersonal, men Birgitta fortsatte att försöka hjälpa till.

Hon var chockad och runt henne var det kaos.

– Jag fick en känsla av att jag bara irrade omkring. Jag är normalt väldigt strukturerad, men nu?… När vi klev ur polisbilen tog jag på mig uniformsmössan, jodå, den skulle på innan vi sprang fram till olycksplatsen.

Hon skrattar åt sig själv, åt vad man gör i chocktillstånd. Det här är en historia hon berättat många gånger, hon har hunnit tänka igenom det som hände. Så långt det går.

– Jag har ingen uppfattning om hur länge jag höll på. 5–10 minuter, jag vet inte. Men till slut kom en kollega fram och frågade ”hur mår du”. Då bara brast det. Jag började storgråta, maskaran rann nedför kinderna. ”Nu ska du inte vara kvar här längre”, sa han och ledde mig till en polisbuss.

Efter en stund kördes hon till sin polisstation.

–?Där hittade en kollega mig storgråtande i omklädningsrummet. Jag vet inte hur länge jag suttit där.

Hon skyndar sig att förklara:

– På den tiden fanns ingen krishantering. I dag hade det ju varit helt annorlunda.

För hon skulle ha behövt krishjälp. Hon och alla de andra som varit där. De samlades visserligen i ett konferensrum för att gå igenom olyckan, men Birgitta minns inte något därifrån.

– Jo, jag ringde mamma för att berätta att jag mådde bra. Hon hade hört om olyckan på nyheterna och sa direkt ”jag visste att du var med”.

Birgitta skrattar till.

– Jag är nämligen en sådan som råkar ut för allt. Hela tiden. Jag var med under Tuveraset, vid Tjörnbro-olyckan, kravallerna under EU-toppmötet?… Och jag ramlar av hästen oftare än de flesta andra. Mina barn brukar säga att det är skönt när jag är sjukskriven för då vet de att jag är hemma.

Hon skrattar igen. Känns trygg. Stabil. Som hästarna utanför i stallet.

Orkade inte möta familjen

På kvällen åkte hon inte hem till sin familj, man och två döttrar i Varberg, sju mil söder om Göteborg. I stället åkte hon hem till en kollega som också varit med om olyckan och som var en nära vän.

– Jag var inte redo att möta familjen. Jag behövde prata, prata, prata?… Det var min egen krishantering, tror jag.

För det var svårt att förklara känslorna för dem som inte varit med. Det blev så på jobbet också, ”vi” och ”de”.

– Det var skönt att träffa andra som varit med, då behövde man inte förklara. De visste.

Nästa dag tog vardagen vid. Hon berättade för man och barn så gott det gick, hämtade ut blommor som folk skickat.

– Det var som vilken dag som helst.

Men vardagen skulle inte vara sig lik, inte på länge.

– På natten trängde sig bilderna på. Jag drömde väldigt mycket mardrömmar. Framför allt om dem som skrek i bilarna.

Och så blev hon hjälteförklarad tillsammans med sin kollega. Folk ringde till Birgitta och tackade för att de levde. För hade inte hon och hennes kollega kört framför vagnen så hade många fler dött.

– Man fick dela upp det i två delar: i själva olyckan fanns det inget positivt. Död är död. Att bli utpekad som hjälte, det var något annat.

Första arbetspasset efter olyckan glömmer hon aldrig.

– Det fanns mängder med blommor – och en burk med hjortronsylt som någon skickat. Då bara brast det, för den där burkens skull, och jag började gråta. Både av glädje över uppskattningen och av den enorma sorg som olyckan innebar.

Birgitta fortsatte att bearbeta olyckan på sitt sätt. Hon läste haveri­rapporten, kollade dödsannonserna. Ett möte med de anhöriga blev ett litet avstamp för att gå vidare i livet.

Men inte alldeles som vanligt, olyckan förändrade henne.

– Folk har sagt det till mig, mina föräldrar, vänner. Jag har inte märkt det själv, men de säger att jag har blivit mer känslosam.

Vägrar åka spårvagn

Under lång tid körde hon en omväg med polisbilen förbi Vasaplatsen när hon hade möjlighet.

– Det tog flera år innan jag var där första gången. Då var det inte så farligt. Men jag vägrar att åka spårvagn, om jag inte måste. Ljudet, spårvagnsljudet, sitter i ryggmärgen. Det är ett så starkt ljudminne. Fortfarande hajar jag till om jag hör en spårvagn gnissla.

Vi går ut på stallgolvet. Det luktar behagligt av häst och gödsel. Birgitta försvinner för att hämta sin jacka och ridkläder. Solen strilar in genom fönstren. De flesta boxarna är tomma, hästarna är ute på sin dagliga träning. Bara Birgittas häst Picasso står kvar i sin box och väntar lugnt.

Han är snart åtta år, men hon har bara haft honom sedan i somras och håller fortfarande på att träna honom.

– Min tjänstehäst som jag haft i sju år dog av kolik i juli. Det var stor sorg. Jag grät ett helt dygn och gjorde slut på en rulle hushållspapper, berättar hon.

En vecka senare var hon på en fotbollsmatch i Borås med en lånad häst. Medan hon rider honom faller han ihop under henne.

– Förmodligen fick han hjärnblödning. Men två döda hästar på en vecka?…

Hon slår ut med händerna och berättar att hon är född den 11 september också. Förstås.

Dekorerad Birgitta och hennes kollega fick ta emot "Kunglig medalj av 3:e graden för berömlig gärning" ur kungens hand. Foto: Roger Lundsten Picasso följer efter henne ut på gården. Han tittar nyfiket på fotografens kamera, men avvaktar, ställer sig tätt intill Birgitta, där han är trygg.

– Det handlar mycket om att ge hästen förtroende för mig. Han måste lita på mig, att jag fattar de rätta besluten, berättar hon.

Det märks att hon har hittat rätt. För det var det här som hon en gång blev polis för.

– Jag var hästtjej och funderade på vilka jobb det fanns med hästar. Ridlärare ville jag inte bli och då var ridande polis ett alternativ.

När hon började på rytteriet 1995 träffade hon Reino. Och skilde sig från sin första man.

– Det hade inte med olyckan att göra. Inte direkt.

Vidare i livet Olyckan förändrade Birgitta. "Folk har sagt det till mig. Jag har inte märkt det själv, men de säger att jag har blivit mer känslosam". Foto: Roger Lundsten Men den påverkade ändå, riktigt hur kan hon inte förklara. Men i dag bor hon, Reino och deras respektive barn på en stor hästgård utanför Varberg.

Medalj av kungen

Det är redan mörkt när vi möter henne där. I stallet, var annars. Hon har fortfarande på sig ridkläder, fast civila den här gången. Och när hon visar runt på gården, märks det att detta är en stor dröm som blivit verklig.

Inne i det stora lantköket visar hon upp medaljen hon fick efter Vasaplatsolyckan: Kunglig medalj av 3:e graden för berömliga gärningar.

– Jag har aldrig burit den, vet inte riktigt när jag ska ha den. Men jag hade den framme för ett tag sedan. En gång om året vid den här tiden återkommer jag till olyckan.