”Jag erbjöds pengar för sex flera gånger om dagen”

”Jag hade min första dejt som nybliven singel. Vi var hemma hos mig och drack vin. I fönstret stod två ljus – jag tror katterna välte dem. Det tog snabbt fyr; på fyra minuter var lägenheten totalt utbränd. Som tur var låg brandkåren precis bredvid, så lägenheterna intill klarade sig. Jag och min dejt överlevde, men det enda jag hade kvar var min tvättkorg. Det kändes helt förödande, fruktansvärt.

Till saken hör att jag inte hade någon hemförsäkring; 200 kronor i månaden gör skillnad när man lever på studiemedel. Bolaget som ägde fastigheten var naturligtvis försäkrat, men ville ha 36 400 kronor i ersättning för självrisken, och de ville ha det snabbt, inom en månad! Det är ungefär ett halvårs studiemedel. Inte en chans att jag hade det. Mamma hjälpte mig så gott hon kunde – med ett par skor, lite mat och en enstaka hundralapp – men några tusenlappar hade hon inte.

Allt kändes hopplöst, kört. Det var då jag såg annonsen i Sydsvenskan: ”Strippor sökes. Upp till 25 000 kronor i månaden.”

Ringde på annonsen

”Jag ringde på annonsen och pratade med Richard, en väldigt trevlig kille som öppet förklarade hur allt gick till. Han sa att det mest gällde svensexor och 50-årskalas. I början var det också just det. Visst pirrade det i magen av nervositet, men det visade sig redan första gången att jag framför allt tyckte strippandet var kul. Det är en egokick att bli åtrådd och jag är exhibitionistisk, det erkänner jag. Fast någonstans förstod jag att det skulle komma erbjudanden om annat, det är ju en sunkig bransch. Och ja, de flesta jobb gällde män som ville se onani i sina hem. Men jag brydde mig inte så mycket som man kan tro. Jag är rätt så frigjord – att skämmas för sin sexualitet är inte min grej. Jag tror att jag satte på skygglapparna och tänkte ”göra det som göras måste”. Det var verkligen skitbra pengar; 3 000 kronor för 20 minuter. Men det räckte ändå inte, jag blev inte inringd så ofta.

Richard hade i förbifarten nämnt att man kunde tjäna mycket mer i Danmark. Jag pratade med honom och sedan tog det inte mer än någon dag innan jag var på väg till Köpenhamn. Jag hymlade aldrig om mitt jobb inför familj eller vänner, varken när jag åkte eller senare. Frågade de, svarade jag. Hade de problem med vad jag gjorde – ja, då var det deras problem. Den enda som fördes bakom ljuset var mormor. Hon fick tro att jag uppträdde i en mer Las Vegas-liknande show.”

Var förväntansfull

”Väl i Köpenhamn inkvarterades jag med fyra andra tjejer i en sunkig liten lägenhet. I dag hade jag inte velat bo där, men i jämförelse med min tvättkorg var det bättre.

Jag fick jobb på toplessklubben Vida Loca, ett av de bättre ställena i stan. Jag var faktiskt mer förväntansfull än nervös första dagen. Jag är en obotlig optimist, på gott och ont. Jag jobbade oftast dubbelskift för att maxa mina inkomster. Det innebar 13 timmars arbete, från fyra på eftermiddagen till fem på morgonen. Jag genomförde åtta danser per pass, iförd string. Däremellan gled jag runt i långklänning och lurade på män dyr champagne. Jag satt och pratade med dem mot att de drack dyrt.

I början var jag lite chockad över hur det gick till. Vi hällde ofta ut champagnen i blomkrukorna när männen inte såg, för att de skulle handla mer. Eller bytte dyra droppar mot läsk. Men man vande sig ganska snabbt, även vid det äckliga, som att kunderna förutsatte att jag var hora. De kunde fråga ”vad kostar det att knulla med dig då” innan de ens hunnit sätta sig. I Danmark är prostitution lagligt, och vi fick göra vad vi ville efter jobbet, men jag hade alltid en anledning att säga nej: mannen var för gammal, för ful, jag hade mens…

Jag har nog aldrig haft så lite sex som då. Troligen visste jag undermedvetet att jag skulle ångra mig senare i livet annars. Och jag njöt lite av övertaget jag hade när jag tackade nej.

Fast en gång hade jag sex med en man på hans hotellrum, för att jag tände på honom. Morgonen därpå hade han lämnat 5 000 kronor vid sidan av sängen – och jag tog dem. Vissa dagar tycker jag att jag prostituerade mig, andra inte…

En annan anledning till att jag sa nej var att jag tjänade tillräckligt ändå – mellan 10 000 och 20 000 kronor i veckan. Cash. Men ju större inkomster, desto större utgifter. Jag köpte nya klänningar och smycken att ha på klubben, för ju dyrare man såg ut, desto bättre champagnesorter sålde man.”

Drack mycket

”Pengar har en enorm dragningskraft och jag gillade det lyxiga livet, så jag bestämde mig snart för att ta ett sabbatsår. Inte minst för att jag hade mycket kvar att betala på min skuld. Trots mina höga inkomster hade jag hittills inte betalat av en krona mer än jag behövde.

Hela året levde jag i en champagne-dimma. Jag drack jättemycket, mellan två och sex flaskor champagne per kväll. Champagne kanske låter coolt, men livet blev ganska monotont. Man jobbade, sov och var bakis. Jag har kommit på att jag måste sakna missbrukargenen, annars hade jag nog varit alkoholist i dag.

En bekant till mig jobbade som undersköterska och tjänade skrutt. Hon lockades av de summor jag drog in och flyttade till Köpenhamn hon också. Efter hennes ankomst förflyttades vi till en helnaken klubb. Det var helt annorlunda; ett äldre klientel och mer direkt orienterat på att sälja sex. Mer snusk, inte alls lika kul. Och jag började bli sliten. Även om det gör självkänslan gott att bli uppskattad för sin sexighet vill man till slut bli uppskattad för något mer. Och även ett sådant jobb blir vardag till slut. Ibland var det spännande, ibland skit-trist: ”Jaha, här går jag och viftar på mina bröst.”

Men en händelse gjorde att jag inte fastnade i lunken. Efter ungefär en månad på nya klubben och totalt ett år i Danmark, hände något som förändrade allt.

Jag och min kompis låg hemma och sov i vårt rum när vi hörde dörren sparkas in. In kom strippan Chanels pojkvän, svartsjuk och hög på kokain och anabola. Han rumsterade runt och svor. Vi satt knäpptysta, vågade inte ens ringa polisen av rädsla för att han skulle höra oss. Vi var livrädda, hade han upptäckt oss hade han gått på oss först, så mycket fattadevi. Vi skickade sms både till mannensom ägde strippklubbarna och till Richard om att Chanel var i livsfara och att de skulle ringa polisen. När Chanel kom hem hörde vi henne skrika, en duns – och sedan blev det tyst. Mannen hade kallblodigt klubbat ner henne, tryckt ner henne i en resväska och gått hem till sig.

Enda trösten är att polisen tror att hon dog direkt. Tre meter ifrån oss, och vi kunde inget göra. Vi blev de enda vittnena.”

Aldrig över gränsen

”Dagen därpå insåg vi att både klubbägaren och Richard hade fått våra sms, men valt att inte ringt polisen eftersom det fanns kvinnor utan arbetstillstånd i huset. Det var det ultimata beviset på att vi kvinnor inte var värda mer än ett skit. Vi packade genast ihop och åkte hem, för gott. Och jag återvände till mina universitetsstudier.

Jag vet inte hur det hade gått annars. Troligen hade jag ändå återvänt till mitt vanliga liv så småningom. Fast jag erkänner att det var väldigt jobbigt att återgå till att ha knappt 7 000 kronor i månaden. Det ekonomiska var tuffast för mig.

Jag funderar ibland på varför just jag ringde på den där annonsen. Många läser den, men få ringer. Förmodligen var det en kombination av omständigheterna och det faktum att jag är exhibitionistisk.

I dag är jag hur som helst glad att jag aldrig gick över gränsen och prostituerade mig fullt ut. För hur mycket jag än skiter i vad folk tycker, inser jag nu att folk har makt över en på ett sätt man kanske inte har räknat med. Tio år och tre universitetsutbildningar senare blir jag fortfarande kallad ”strippan” ute på stan. Tänk hur länge ryktet hade förföljt mig om jag prostituerat mig…

Och jag lovar – nu för tiden betalar jag min hemförsäkring.”