”Sverige kunde inte skydda mig”

Genom en raspig telefonlinje från någonstans i världen berättar hon om sitt liv i dag.

Ibland tvekar hon, tar ny sats för att orka berätta. Berätta om flykten som gav henne friheten att gå utanför dörren, men som tvingade henne att bryta alla kontakt med familj och vänner.

Maria Eriksson, 37, bor i dag i ett medelklassområde i en annan världsdel tillsammans med sin man Anders och barnen Emma, 12, och Robin, 10. Fast i det nya hemlandet heter de något annat. De har alla bytt identitet och lever ett tillbakadraget liv.

Inte ens deras nära vänner vet om deras bakgrund. Att Maria levt under dödshot i nästan 15 år. Att hennes förra sambo gång på gång slagit sönder hennes hem, och misshandlat och våldtagit henne. Att barnen vuxit upp instängda på olika platser i Sverige. Gömda. Och att han i denna stund fortfarande letar efter henne.

Tycker du att du lever ett bra liv i dag?

- Ja, det tycker jag. Jag kan inte säga att jag ångrar att vi flyttade utomlands - det gav oss liv igen. Vi hade inte överlevt annars. Vi var i fängelse och vi

kom till friheten. Men jag har ju inte flyttat frivilligt. Det är nog annorlunda om jag hade gjort det. Men jag kan öppna min dörr, ta bilen och åka och handla. Det kunde jag inte i Sverige, jag var totalt instängd.

1995 gav de sig iväg

. De hade försökt flytta ur landet en gång tidigare. Då avslöjade försäkringskassan deras gömställe för Marias förra sambo och de återvände efter sex månader utomlands. Den här gången har de inte lämnat något åt slumpen. Ingen vet var de finns. Inte heller de svenska myndigheterna.

- Det finns inga spår efter oss. Vi använder aldrig bankkort till exempel, och det syns inte att jag äger huset. Allting är sekretessbelagt. Skolan vet inget om vår bakgrund. Det enda de vet är att barnen absolut inte får hämtas av någon annan.

Vad är det svåraste med ert nya liv?

- Den dagen jag gömde mig förlorade jag mina föräldrar - jag fick aldrig ta farväl. Jag önskar att jag kunde få fem minuter och ta det där farvälet. Att få krama om dem - då kanske saknaden inte hade varit så stor. Barnen kommer heller aldrig att ha någon mormor eller någon farfar. Det är ett oerhört högt pris att betala.

Hur mår du i dag?

- Vi var i väldigt dåligt skick när vi gav oss av från Sverige. Det fanns ingen livsvilja kvar. I dag känner jag att jag är i balans. När du har barn får du en inre styrka, du går igenom vad som helst för dem. Men visst sitter mycket bitterhet kvar. Det gör mig bitter att Sverige inte kunde skydda mig. Jag tycker fortfarande att jag skulle få stanna, och att han skulle ge sig av.

Under tiden som familjen levde på flykt i Sverige mådde Marias dotter Emma väldigt dåligt. Hennes pappa hotade henne med kniv och hon såg hur han misshandlade hennes mamma. Emma blev destruktiv och familjen tvingades att gömma undan saker hon kunde skada sig själv med. Hon hade slutat äta och familjen trodde att hon skulle dö.

Maria berättar om ett test som svenska psykologer gjorde strax innan de flyttade från Sverige: Emma placerades i en sandlåda tillsammans med en dockfamilj. Emma grävde ner hela dockfamiljen och slutade aldrig lägga på sand.

Hur mår barnen nu?

- Vi var ute på en stor äng några veckor efter att vi kommit till vårt nya land.

Emma sträckte ut armarna och bara sprang och sprang med armarna utsträckta. Det har hon aldrig kunnat göra tidigare. Tiden i fångenskap har förändrat oss alla, men speciellt kan jag se det på mina barn.

- Vi har fått arbeta mycket med psykologer, speciellt med Emma. Hon mår fortfarande dåligt ibland och har svårt att äta i perioder. Men att anpassa sig till det nya landet har gått bra. Det är det viktigaste - att barnen kunnat hämta sig.

Vad vet du om din förre pojkväns liv?

- Han finns fortfarande kvar i min hemstad och lever ett kriminellt liv där. Jag vet att han letar efter mig: han hotar mig fortfarande genom mina föräldrar. Han anser fortfarande att jag är hans fru och att jag har skämt ut honom, eftersom han inte har någon makt över mig. Han kommer aldrig att ge upp. Han ger upp den dagen jag är död.

Är du rädd?

- Fortfarande finns en rädsla som jag aldrig riktigt kopplar bort. Jag är väldigt vaksam. Jag har till exempel aldrig någon bakom ryggen när jag är ute. Går jag ut på restaurang och äter sätter jag mig alltid så att jag ser vilka som kommer in. Jag har också koll på var branddörren är. Jag måste kunna ge mig av. Snabbt.

För Maria innebar

skrivandet av boken "Gömda" en läkningsprocess. Intäkterna från boken har också gjort det möjligt för henne att flytta. Att gömma familjen under alla dessa år på olika platser i Sverige kostade staten miljoner, berättar hon. Men medel för att bosätta sig utomlands fick de inte. Nu planerar hon att skriva en uppföljning på boken, också den tillsammans med Liza Marklund.

- Det är viktigt att alla som läser "Gömda" och som är i samma situation som jag får reda på att jag överlevde. Att det finns hopp. De ska veta att man kan klara av det. När det var som svartast för mig så hittade jag aldrig någon som klarat sig ur det. Men jag har klarat det. Jag lever.

Boken "Gömda" avslutas med dina ord: "Vi kommer att bli fria". Är du fri i dag?

- Jag har mer frihet än vad jag kan ha i Sverige. Jag kanske har 50 procent frihet i dag. Helt fri blir jag den dagen han är död. Han och hans vänner och bröder.