Man föds inte till man. Man blir det. Redan i förskolan får flickor ett försprång i språkutvecklingen. Pojkar får busa och tramsa – men framtidens ledare behöver först och främst kunna lyssna och samtala, menar forskarna.
Del 2: Såna pojkar, såna män.
Den traditionella pojkrollen är allt som slutar med ”ast”: Fräckast, tuffast, starkast. Batman-idealet.
Det säger pedagogen Kajsa Svaleryd.
– Men de pojkarna passar inte in i framtidens samhälle.
Redan på dagisens småbarnsavdelningar, där barn går mellan ett och tre års ålder, behandlas pojkar och flickor olika.
Pojkar får:
Gå före flickorna.
Bryta mer mot uppställda regler.
Mer glädje,
uppmärksamhet och närhet från personalen.
Mer hjälp att klä på sig.
Det visar Malmöforskaren Annika Månssons doktorsavhandling.
Skillnaderna är störst under samlingar och andra vuxenledda situationerna. Det är personalen som ger pojkarna mer plats.
När pojkar bryter mot regler kallas de i större utsträckning för busiga och tramsiga, medan flickors regelbrott kallas att de testar och provocerar.
– Pojkar får större svängrum, säger Annika Månsson.
Det kan låta bra, kan man tycka. Åtminstone för pojkarnas del.
Men busiga pojkar som bryter mot regler, kräver att få gå först
i kön och inte fått träna sig i samtal och i att visa hänsyn och ta ansvar, kan få problem. I skolan. Och på arbetsmarknaden.
– I dag är det inte hierarkier eller att köra sin egen linje som gäller, utan att man ska vara lyhörd och se till andras behov. Det är egenskaper som vi fostrar tjejer till. Då förlorar män, säger beteendevetaren Ingemar Gens.
Det är en av anledningarna till att personalen på Björntomten/ Tittmyrans daghem utanför Gävle satsat hårt på att göra könsrollerna bredare för både pojkar och flickor.
– Vill vi ha familjefäder som kan prata och klara av att ta hand om barn, behöver de träna på det,
säger föreståndaren Kajsa
Wahlström.
– Vi vill ge pojkarna ett rikt språk, en social kompetens och större träning i att förstå sina egna och andras känslor, förklarar hon.
Björntomten/Tittmyran har valt att skilja pojkar och flickor åt under stora delar av dagen.
Målet för pojkarnas del är att ge dem mer övning i tal och hjälpsamhet, samtidigt som de får öva sig i den ”traditionella” mansrollen med bus och spring. Flickorna får en omvänd dos – de uppmuntras att springa, tävla och tänka lite mer på sig själv.
– Resultatet har blivit att de leker bättre tillsammans, de har blivit mer jämspelta.
Videokameran är ett viktigt verktyg för att inte trilla in i gamla mönster. Personalen filmar regelbundet sitt arbete med barnen. Kajsa Svaleryd berättar om förra hösten när två blöjbarn, en pojke och en flicka just hade börjat på avdelningen.
När de filmade blöjbytet upptäckte de att de behandlade pojken och flickan helt olika: Pojken fick klättra upp på bytbordet själv, flickan blev försiktigt upplyft. Pojken underhölls med ljud och kittlingar, flickan fick höra långa berättelser om lampan och djuren.
– Han klättrade som en bergsget, men kunde inte prata. Hon pratade, men var väldigt motoriskt osäker. Får de det bemötandet är inte det så konstigt att det blir skillnader mellan flickor och pojkar, säger Kajsa Svaleryd.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...