"Jag var inlåst på psyket i tre år"

VARBERG. Har den här pigga, fräscha tjejen verkligen haft anorexi? tänker jag förvånat när Tove Dahl öppnar dörren till lägenheten i Varberg, där hon vuxit upp med sin familj.

Hon bjuder på kaffe medan kattungen Lucky, 4 månader, slår med sin näpna lilla tass mot min raspande penna.

Tove var 12 år när hon fick anorexi. Till dess hade hon varit en glad och sportig tjej som levde för handbollen.

Men efter sexan kom hon i puberteten. Hon tyckte det var skrämmande, blev deprimerad och började banta.

– Jag tänkte att om jag blev smal så skulle jag bli lycklig. I skolan är det ju de snygga tjejerna som blir populära, säger hon.

Tappade 21 kilo på två månader

På två månader tappade hon 21 kilo. Hennes föräldrar var chockade.

– Jag förnekade att jag hade anorexi. De trodde först att jag hade en identitetskris.

Hennes mamma blev sjukskriven för att ta hand om henne. Men Tove gick inte upp ett kilo.

När hon var 13 år blev hon därför inlagd på en sluten barnpsykiatrisk klinik på sjukhuset i Halmstad.

– Jag ville själv ha hjälp. Jag orkade inte mer.

”Allt var skrämmande”

Men hon visste inte vad som väntade: Låsta avdelningar. Säkerhetsdörrar. Pansarglas. Rastgård. Och kroppsvisitationer.

– Det blev en fruktansvärd chock för mig. Jag har aldrig varit så rädd och ledsen i hela mitt liv. Allt var skrämmande!

Där blev hon kvar – i tre år.

Tvångsvården förlängdes – om och om igen.

– I rätten satt alltid någon läkare som tittade på mig och sade med allvarlig röst ”Den här flickan har en allvarlig psykisk störning”, säger Tove med raljerande tonfall och ler när hon karikerar läkarna.

”Fruktansvärt länge”

I dag tycker hon att det är obegripligt att det kunde ske.

– Det är förfärligt att man låser in en 13-åring i TRE år! Det är en fruktansvärt lång tid för en tonåring, säger Tove.

Livet utanför sjukhuset upphörde att existera.

– Det kändes som ett stort svart hål. Jag såg bara en vägg framför mig. Jag var så ledsen och förbannad och tänkte att jag inte hade någon framtid.

Vardagen bestod av monotona rutiner.

– Det var en väldigt inrutad värld. Jag kände mig instängd och ensam och kunde inte föreställa mig hur livet var för vanliga tonåringar. När man är inlåst så länge så blir man hospitaliserad.

”De bara gödde mig”

Hon fick undervisning på sjukhuset, men missade hela sjuan. Hon fick sällan gå ut.

Tove Dahls kritik mot den psykiatriska vården är förödande.

– Det var bara förvaring. De såg bara till vikten. De gödde upp mig, men jag fick ingen hjälp alls mot anorexin.

Att läkarna inte lyckades bota sjukdomen – utan bara symptomen – avslöjade sig på permissionerna.

– Varje gång jag hade permission gick jag ner i vikt, berättar Tove.

På sjukhuset behandlades hon som psykiskt sjuk. Hon fick lugnande och antidepressiva läkemedel.

– De gav mig en stor spruta. Jag vägde 40 kilo och fick för stora doser. En gång var jag så omtöcknad och svag att jag inte kunde stå upp på en vecka.

Till slut tröttnade Tove.

– Det blev tjatigt. Jag sade till läkaren: ”Jag kan inte vara här längre. Nu har jag varit här i tre år och ingenting har hänt”.

Det var för två år sedan. Tove var 16 år och fick en remiss till Anorexi-och Bulimienheten på Drottning Silvias barn-och ungdomssjukhus i Göteborg.

Hon stannade bara sex veckor. Det räckte.

– På sex veckor hände mer än vad som hade hänt på tre år på barnpsyket, berättar Tove.

Hon fick dagliga behandlingar för sina ätstörningar. Det var matstöd, sjukgymnastik, psykologsamtal, kostrådgivning, matlagningskurser med egen kock, bildterapi.

60 kilo – och friskförklarad

– För första gången förstod jag HUR jag skulle bli frisk, berättar Tove.

– När jag kom därifrån hade jag kontroll på sjukdomen på ett helt annat sätt än tidigare. Utan specialistvården hade jag aldrig vågat ta steget ur min sjukdom.

Numera väger hon cirka 60 kilo. Och i somras blev hon friskförklarad.

Hon har kastat ut vågen, slutat räkna kalorier – och den största skräcken i livet är inte längre pizza.

– Jag vill inte förstöra mitt liv eller min kropp mer, säger Tove.

Nyligen flyttade hon till sin pojkvän i Stockholm för att läsa in gymnasiet på en folkhögskola.

Tidigare kände hon att livet låg bakom henne.

I dag vet Tove Dahl, 18, att livet ligger framför henne.