”Jag var nära att dö av mina p-piller”

”Barnmorskan på ungdomsmottagningen frågade om mamma eller pappa fått en blodpropp någon gång. Det hade de ju inte, så jag svarade ”nej” och fick genast ett ­recept på p-piller i min hand. Jag hade precis skaffat pojkvän, var bara 15 år och visste inte bättre.

När jag hade ätit p-pillren i en månad började det hugga i magen och jag fick svårt att gå. Jag blev orolig och åkte in till akuten på Södersjukhuset i Stockholm. Där tog läkarna några blodprover, men hittade ingenting avvikande. De sa åt mig att värken förmodligen berodde på stress och bad mig åka hem igen.

Jag gick första året på gymnasiet och fortsatte att plugga som vanligt. Den värsta smärtan hade lagt sig, men då och då högg det till i magen. Efter ett par månader blev jag sämre igen. Det var torsdag kväll och jag hade precis spelat en fotbollsmatch. Hela vänsterbenet dunkade av smärta. Först trodde jag att det var träningsvärk, men när det hade blivit söndag och det onda hade spridit sig i hela benet och upp till magen, blev jag rädd. Känseln i benet hade försvunnit och jag föll ihop när jag försökte stå. När benet blev lilafärgat och stenhårt ringde jag mamma, som var hos mig på ett par minuter. Efter det kom ­ambulansen och inom kort var jag på akuten.”

Hade dubbla anlag

”Konstigt nog fick jag vänta i en hel timme ute i korridoren. Men efter att mamma och pappa hade hojtat till ordentligt tog en läkare några blodprover. Han frågade om jag åt någon medicin.

’Nja, jag äter p-piller, om det nu räknas som medicin’, svarade jag.

’Okej, det förklarar saken’, mumlade läkaren.

Han konstaterade att jag hade dubbla anlag, både från mammas och från pappas sida, för att få blodpropp. Då ska man absolut inte äta p-piller, eftersom pillren ökar risken ännu mer. Och det var just en blodpropp jag hade fått. Blodet i vänsterbenets blodkärl hade stelnat så att resten av blodet inte kunde cirkulera som det skulle. Ibland kan man operera, men min propp var så utbredd att det var omöjligt. Förmodligen hade den vuxit till sig under en längre period.

Läkarna och sjuksköterskorna sprang ut och in ur rummet som jag låg i. Jag fick panik. Trycket i benet blev outhärdligt. Jag var påverkad av all morfin som de hade stoppat i mig, så jag minns inte allt. Dessutom ville varken mamma eller läkarna att jag skulle veta för mycket om vad som pågick, de ville skydda mig. Det var först ett år senare, när mamma berättade alla detaljer, som jag insåg hur nära döden jag var. Om jag hade kommit in ett par timmar ­senare hade jag ­förmodligen inte överlevt.”

Livsfarlig propp

”Sjukhuset hade aldrig tidigare haft en sådan ung patient med blodpropp, så läkarna hade inga exempel att gå efter. De stod bakom en glasvägg och observerade mig varje sekund. De visste inte vad de skulle ta sig till, så de höll telefonkonferenser med andra läkare runt om i landet.

En sak minns jag, och det är att jag fick så kallat hjärtstilleståndsdropp, en sorts medicin som skulle lösa upp blodproppen. Efter det följde några mycket kritiska dagar och nätter. Om proppen inte hade lösts upp på tre dygn så hade medicinen ingen verkan alls.

Jag låg blickstilla. Om jag rörde mig riskerade proppen att lossna och i värsta fall åka upp och sätta sig i lungorna. Det skulle vara livsfarligt. Det enda jag fick göra för att lindra smärtan var att vrida på huvudet.

Men ingenting hände.

När medicinen fortfarande inte hade hjälpt efter tre dagar, ville läkarna koppla bort droppet. Men mamma insisterade på att det skulle sitta kvar bara en liten stund till – och det var tur, för i samma ögonblick började medicinen äntligen fungera. Läkarna och min ­familj ­kunde andas ut.”

Inga muskler kvar

”Jag flyttades från ­intensiven till en annan avdelning. Där tog de blodprover fem gånger om dagen på mig. Allt kändes så konstigt. Jag hade ju legat helt stilla i två veckor, så musklerna hade förtvinat under tiden och hälsenorna hade dragit ihop sig. Det var som om jag var ett barn igen.

I huvudet kunde jag gå, men när jag ställde mig upp trillade jag bara.

Efter att ha legat på sjukhuset i totalt två veckor, fick jag åka hem. Och när jag hade tränat i en vecka kunde jag gå igen utan kryckor. I skolan var allt som vanligt, förutom att jag missade en del lektioner. Jag var tvungen att åka till sjukhuset var tredje dag och ta blodprover, och under ett helt år fick jag gå med en specialuppsydd stödstrumpa för att blodet skulle kunna cirkulera lättare.

I dag känner jag mig rätt lugn. Så länge jag håller koll på mina blod­värden och äter min blodförtunnande medicin, är risken liten att jag ska få en ny propp. Men det känns tråkigt att jag måste leva annorlunda.

Jag har till exempel tvingats sluta med fotbollen, som jag har hållit på med sedan jag var liten. Medicinen som jag äter gör ju blodet tunnare, så om jag ramlar och slår mig kan det lätt uppstå en inre blödning. Men träna på gym får jag göra, det är ­alltid något.”

Hade inte behövt hända

”En annan sak som är jobbig, är att jag inte får sitta still när jag flyger. Trycket är så högt uppe i luften att en blodpropp lätt kan bildas. När jag flög till Asien med mina kompisar efter studenten var jag tvungen att ha stödstrumpor, jag fick inte somna och jag var tvungen att promenera i gångarna hela tiden.

Medicinen måste jag ta varje dag resten av livet, och jag måste hela tiden tänka på att den inte påverkas av något som jag stoppar i mig. Det kan vara väldigt frustrerande. Till exempel får jag inte äta grönsaker och frukt med för mycket k-vitamin och jag måste vara försiktig med alkohol.

Ibland kan jag bli så förbannad över att barnmorskan inte informerade mig ordentligt om blodproppsrisken, när hon skrev ut p-piller till mig. Hon kunde väl ha ställt lite följdfrågor, då kanske det här aldrig hade hänt.”