”Jag drack alltid tills det tog slut”

”Jag var på många sätt den där ’vanliga tjejen’. Född och uppvuxen i Visby, jobbade i veckorna och festade på helgerna – ja, kanske lite oftare än så. Jag umgicks med familj och vänner på fritiden och bodde tillsammans med min dåvarande pojkvän i en etta i centrum.”

Alltid fullast

”Men på ett sätt skilde jag mig från andra. Jag vet inte hur det började egentligen. Jag var bara alltid den som blev för full. Den som spydde, däckade eller gjorde pinsamma saker. Kompisarna skrattade åt det och tyckte att det var kul, skämtade om hur full jag hade varit, hur jag hade gjort bort mig.

Länge reflekterade jag inte ens över det. Festandet blev ett sätt att vara med, att höra till. När jag var full var jag avslappnad och glad och kunde skita i allt. Och pengar lyckades jag alltid skaffa fram, festandet var första prioritet och gick det inte ihop så lånade jag för att kunna gå på krogen.

Hur mycket jag drack på en kväll berodde på vem jag festade med. När jag gick på Systemet inför förfesten handlade jag oftast en liter tetravin, och en öl ut-ifall-att. Men egentligen var det aldrig ut-ifall-att, jag drack ju tills det tog slut. Och sedan drack jag ännu mer när jag kom ut på krogen.

Vändpunkten kom en kväll i februari förra året. Jag drack vin hemma och försökte envist hetsa min sambo att hänga med i drickandet. Det lyckades inte, men jag fortsatte ut på krogen ändå. Åtskilliga öl senare somnade jag på en stol på en efterfest.”

Skrek och slogs

”De som hade festen ringde min pojkvän, som fick komma och hämta mig. Jag minns inte ens vad som hände, men jag måste ha varit fullare än vanligt. Jag skrek och slogs – han spelade in mig på sin mobil för att jag skulle få höra senare. Min cykel hade blivit stulen och jag mindes knappt någonting från kvällen som gått.

Dagen efter bröt jag ihop. Jag gick hem till mina föräldrar, och fylld av skam och uppgivenhet berättade jag för dem om ångesten och drickandet. Mamma hade inte haft en aning. Jag minns att vi pratade om alkohol när jag var 14, 15 år, och att hon då sa att jag borde vara försiktig och tänka på att jag har anlag för alkoholism. Min pappa är nykter alkoholist sedan fjorton år tillbaka.”

Pratar öppet

”Men det stoppade ju inte mig. Jag tänkte bara: ’det är pappa som har problem, inte jag’ eller ’jag ska visa dem att jag kan hantera det’.

Det gör ont när jag tänker på det. Jag vet att pappa tog det väldigt hårt den där dagen, när jag kom hem och berättade allt. Men det har stärkt vår relation, vi kan prata mycket mer öppet nu och han har hjälpt mig när jag har känt mig vilsen.

För vilsen, det har jag varit. Att inse att man har det här problemet är som att vända upp och ned på hela världen. Min första tanke när jag insåg att jag måste söka hjälp var att jag aldrig mer kommer att få festa och ha kul. Men egentligen, hur kul hade jag på fyllan? Vad är det som är jobbigt med att sluta göra bort sig?

Efter att jag ’kommit ut’ för mina föräldrar började jag gå till Anonyma alkoholister. Det var jättetungt i början. Första gången jag öppnade munnen på ett möte började jag gråta. Jag var nervös och lite rädd och hade ingen aning om någonting, vilket gjorde att jag snart började dra mig för att gå dit.”

Går på träffar

”Men så började jag följa med pappa till Sällskapet länkarna, en annan organisation för personer som kämpar med sitt missbruk. Det kändes mycket mer som hemma, eftersom jag och mamma varit med där som anhöriga när jag var yngre. I somras skrev jag också in mig, och nu försöker jag gå på träffar tre dagar i veckan.”

Positivt bemötande

”Efter det känns det som om allt gått så lätt. Min familj och mina vänner har stöttat mig till 100 procent, och jag har nästan bara blivit positivt bemött av andra. Även om jag har stött på besvikelser också. Människor som stått mig nära har sagt saker som ’du är inte alls alkoholist, du gör bara det här för att få uppmärksamhet’. Men när jag tog det här beslutet vann jag också styrkan att inte bry mig om sådant. Visst, jag har tänkt tanken: jag är bara 26 år, jag kan ju inte vara alkoholist. Men det är klart att jag kan – det måste ju börja någon gång.

Och nu är jag här. Min ettårsdag som nykter firade jag på en restaurang tillsammans med min pappa och syster. Det har hänt så mycket under det här året, det har gått så fort och jag har haft så kul! Jag uppskattar saker mycket mer och jag har ett nytt jobb som jag trivs med. I början av året tog det slut med min pojkvän och då valde jag att flytta. Nu bor jag i en fin trea, som jag har råd med tack vare att jag har slutat dricka. 

Det är en starkare person som berättar den här historien. Jag tar ingen skit, och jag är rädd om mig själv på ett helt nytt sätt. Tidigare var jag blyg men nu har jag blivit starkare, jag tvingas vara social utan att vara full och det gör att jag vågar ge mig in i diskussioner som jag tidigare drog mig för att delta i.”

Slutade gå på fester

”I början av allt det här ville jag inte gå med på fester alls. Jag sa upp kontakten med mina gamla festarkompisar, orkade inte förklara eller ursäkta mig när folk frågade varför jag inte drack eller om jag inte skulle smaka.

En annan kompis sa däremot direkt att vi inte behöver dricka när vi umgås. Nu går jag ut igen, och jag har mycket roligare än jag någonsin hade under mina dagar som partypingla. Jag är medveten om vad som händer och vad jag säger, jag mår bra och slipper ångesten dagen efter.

Visst, suget kan komma tillbaka, det är en risk jag får leva med. Hittills har jag bara haft två stora sug som varit svåra att hantera, men inget av dem har lett till återfall. Jag har inte druckit en droppe sedan den där dagen för drygt ett år sedan, och jag vet att jag aldrig någonsin kommer att kunna ta ett glas vin igen. Suget och längtan kommer alltid att ligga på lur.”