”Det var självklart att jag kontrollerade mina systrar”

Farman Sediq, 22, kom med familjen från Irak när han var tolv år. Som ende sonen blev det hans uppgift att övervaka systrarna. Likadant var det för hans kompisar i förorten Bergsjön.

– Vi bevakade inte bara våra egna systrar, vi höll koll på kompisarnas också. Om jag såg en kompis syster ute på stan, kanske i sällskap med andra tjejer och killar, ringde jag genast och berättade. ”Var en man, ta hand om din syster.”

Rätt att slå systern

Kontrollen gällde överallt.

– En gång när jag chattade med en tjej på MSN insåg jag att det var min kompis kusin. Jag ringde honom och sa att hon flirtade med män via internet. Att hon hade bilder på sig själv där och att det var lösaktigt.

Det var inget konstigt med att han angav flickan, det var vad han förväntades göra. Ingen reagerade heller negativt på att telefonsamtalet fick konsekvenser.

– Om min kompis sedan misshandlade sin syster var ointressant. Det var hans rättighet. Och det var hans plikt att försvara familjens heder.

– Jag minns tydligt hur jag tyckte att Fadime Sahindal fick skylla sig själv när hennes pappa mördade henne. Hon hade ju dragit skam över familjen.

Svårt att tala om

Farman Sediq skruvar besvärat på sig på kaféstolen. Gång på gång griper han tag i vattenglaset och knackar lätt i bordet för att understryka något. Det är svårt att tala om handlingar och åsikter som han skäms för i dag.

Men han vill berätta vad hederstänkandet innebar. Hur det begränsade honom som männi­ska och dödade hans möjligheter att känna empati.

Och hur han nästan fick sin syster bortgift på grund av ett oskyldigt sms.

– Jag gick igenom hennes telefon och hittade ett meddelande från en kille. Det höll på att sluta med katastrof. Vi förhörde henne, anklagade henne. ”Det kanske är din kille, du kanske har legat med honom.”

Systern straffades

Farman sökte upp killen och hotade honom. Systern blev fråntagen sin mobiltelefon och fick utegångsförbud, trots att hon fyllt 21.

– Familjen blev upprörd. Vi började kalla henne för saker och min pappa ringde till släkten i Tyskland för att hitta en man att snabbt gifta bort henne med.

Vid ett annat tillfälle var det Farman som fick bestämma om hans yngre syster skulle få gå på disko på skolavslutningen med sin högstadieklass. Han sa nej.

– Det gick helt enkelt inte att föreställa sig att min syster skulle ha samma rätt som jag att träffa kompisar, umgås, bli kär. Det fanns bara inte, säger han.

Kände sig dum

Han säger att den som växer upp med hederskultur och kyskhetstänkande har extremt svårt att värja sig mot den könsdiskriminering som finns inbyggd i systemet.

– Man får det i sig från sin första dag. Att flytta till Sverige förändrar ingenting om man ändå bara bor med landsmän i segregerade områden. Pappa påpekade häromdagen att det inte hade varit samma sak om vi bott i ett svenskt område där vi inte behövt vara lika rädda för ryktesspridningen.

Farmans hederstänkande började luckras upp när han fick kontakt med projektledaren och juristen Nigar Ibrahim på Sharaf hjältar, en organisation som kämpar mot hedersrelaterat förtryck.

– Det mest omvälvande var när hon frågade oss: ”Varför tänker ni så?” Vi visste inte. Så jag frågade min pappa. Han visste inte heller, blev tyst och sa till slut: ”Jag blev uppfostrad så, din farfar också.”

– Vi var alla offer för hederstänkandet. Jag kände mig oerhört dum. Och lurad.

På lillasysters sida

Farman engagerade sig i Sharaf hjältar och utbildade sig till projektledare. Nu håller han egna kurser med unga killar som är beredda att ifrågasätta hederstänkandet.

Men den största utmaningen var att förändra sig själv. Och att få med sig familjen.

– Det var svårt i början, men nu tycker de att mitt val var rätt. I dag vet min lillasyster att vi alla står på hennes sida när hon bestämmer sig för vad hon vill göra med sitt liv, var hon vill bo och vem hon vill

leva med.

Vänner bröt kontakten

Det har haft sitt pris.

– Jag har fått dåligt rykte bland vissa. Några av mina vänner har brutit kontakten med mig. Kanske har de inte förstått att jag inte vill ändra på hela vår kultur, bara på de delar som krockar med de mänskliga rättigheterna, säger Farman Sediq.