”Det är jävligt kul att förändra världen”

fortsättning:

  Är du bra på att vara mamma?

– Jag tror att mammor är väldigt viktiga, men jag tror att pappor är precis lika viktiga. Det är också väldigt provocerande att säga eftersom många mammor ser sitt egenvärde i att vara Mödrar, med stort M. Folk kan liksom försöka konkurrera ut varann på dagis genom att ha barnen där kortast tid och hämta först. För att man ska verka vara en finare mamma.

– Det har ju att göra med hela samhället, att kvinnor av tradition har haft sin plats där och det är så man blir en bra kvinna. Jag blir nästan aggressiv när jag träffar kvinnor med små barn som säger (går upp i falsett) ”åh jag ska vara hemma så länge med lilla pruttan, jag ska vara ledig minst ett och ett halvt år”. Om de tar alla föräldradagar får farsan inte vara hemma en enda dag, det tycker jag är jävligt egoistiskt för jag tror inte att mödrar är allena saliggörande. Jag tror att pappor är lika bra och lika viktiga som föräldrar.

  Hur är du som mamma?

– Mina barn pratar med mig fortfarande, även 17-åringen. Jag har väldigt lite dåligt samvete för mina barn, de är inte särskilt betjänta av det och jag tror att mina barn har det väldigt bra. Det där skiljer mig från Annika Bengtzon, hon springer omkring med dåligt samvete och det vet jag att de flesta gör. Jag gör inte det.

– Sedan är det saker i samhället jag skulle vilja förändra. Som skolan till exempel. Jag har haft barn i skolan i över tio år och den har bara blivit sämre och sämre. Det är en sån där sak som jag skulle vilja ändra på om jag bara kunde. Sånt gör mig så jävla förbannad. Jag har JO-anmält, polisanmält, jag har skrikit på föräldramöten. Jag har försökt men jag har inte kommit någon vart.

  Var kommer detta patos att förändra saker ifrån?

– Jag är så trött på folk som sitter och gnäller. Gör något i stället!

  Men kan du inte skita i det ibland och bara njuta av dina miljoner?

– Men det är klart att jag skiter i en massa grejor. Men mina barn skiter jag aldrig nånsin i.

  Ska du förändra världen?

– Ja, det är klart att jag ska förändra världen. Och det är jävligt kul att förändra världen.

  Är böckerna en del i den politiska kampen?

– Det är de. Gerillakrig. Och att många tar till sig det jag gör innebär att jag har lyckats.

  Med två liter kaffe om dagen och det här engagemanget låter det som om att du har magsår.

– Nej, gud, magen är jättebra.

  Har du andra krämpor?

– Ja, jag är ett riktigt måndagsexemplar. Jag är allergisk mot allt som finns. Astma, allergi, hösnuva, utslag... you name it. Jag kan inte äta vetemjöl och det är jävligt tröttsamt. Inte bröd, pasta, såser, frukt eller kryddor. Så jag är ganska begränsad. I stort sett är det kött och potatis, fisk och skaldjur jag kan äta.

– Det tog tre månader, sedan vande jag mig. Det är egentligen bara bakelser jag sörjer. Men jag får ju alltid hålla på och tjafsa när jag är på restaurang och fråga vad de har mjöl i.

  Hur länge har du haft problemen?

– I fyra–fem år. Företagshälsovården upptäckte att jag saknade vitamin B-12. Det kan bero på att man är över 80 år, kraftigt alkoholiserad eller så är man glutenintolerant. De första två kunde de snabbt avskriva. Men jag har blivit mycket friskare sedan jag slutade äta mjöl. Jag kan ibland äta ost och vissa kryddor numer.

  Din nya bok om Annika Bengtzon, ”Paradiset” är otroligt spännande, jag ville vända sida hela tiden. Hur kommer du på handlingarna?

– Det här kanske låter skruvat men de kommer som en blixt. Pang, säger det och sedan har jag en intrig i huvudet som jag skriver ner. Ofta har det en upprinnelse i något jag ser eller berörs av och då känner jag att ”det här är en bok”. Så har jag gjort sedan jag var barn. Jag har en jättebunt intriger som kan bli romaner. Att jag började med ”Sprängaren” var en ren slump, det var den senaste idén bara.

  Snor du grejor som du varit med om?

– Nej, jag hittar på. Och så snor jag glatt av mina polare. Allt.

  Jag blir lite kär i Annika Bengtzon, hon är cool, fixar grejor, är framåt och tuff.

– Vad härligt att du blir det, en del blir arga på henne. Det var någon som tyckte att hon var vidrig. Den allra första frågan jag fick av en journalist om Annika Bengtzon var: ”Varför valde du en så vidrig huvudperson?” Då tänkte jag ”Uh! Är detta vad som väntar?” (grimaserar vilt). Och i något utland hade de tyckt att hon var så svensk och präktig. Och det blir jag också förvånad över.

– Jag gillar henne också. Men jag är inte helt säker på om jag skulle vilja gifta mig med henne.

– Jag ville ha en hjältinna som jag kunde identifiera mig med, som är som jag och mina kompisar. För just i den här genren finns det ju ingen i hela världen. Nån som jobbar för mycket, äter för lite och fel och som har barn på dagis, alltid stressar för mycket och knullar för lite. Såna är alla jag känner .

  Som gammal nyhetsreporter får jag komplex av kanonreportern Annika Bengtzon. Var du sådär bra?

– Ja, säger Liza helt kallt men med ett glatt ansikte.

  Hur mycket Annika är Liza?

– Förutom hur vi jobbar är vi mycket olika. Hon kommer från en trasig bakgrund i arbetarklassen, hennes pappa var arbetslös och söp ihjäl sig, hennes mamma dricker för mycket, är skild och trasslar med karlar. Jag kommer från en otroligt stadig familj, mamma är ekonom, pappa är ingen-

jör, fortfarande gifta efter 38 år, nykterister. Det är min motsats vad gäller uppväxten, men många erfarenheter kan vara lika. Det är vad många hittar hos Annika, att hon går igen nästan överallt.

  Om jag frågar såhär: Har du råkat slå ihjäl en pojkvän?

– Nej, jag har inte gjort det.

  Har du någonsin haft en laddad pistol i munnen?

– Nej, det har jag inte heller.

  Annika blir kär i boken. Hur träffade du din man?

– På jobbet naturligtvis, jag gör ju inget annat än att jobba.

  Ja, på Expressens nattredaktion. Men hur gick det till?

– Nja, det är också en sån där privat grej.

  Är ni lyckliga?

– Oja.

  Varför är ni inte gifta?

– Det kan jag faktiskt berätta. Vi skulle gifta oss 1992, vi hade beställt tid i kyrkan och allting men sedan blev det så jävla mycket så vi hann inte. Jag skämdes hemskt så jag vägrade ringa och avbeställa. Det fick min man göra. Så vi har helt enkelt inte hunnit. Det kan hända att vi får tid, det var 11 år sedan vi förlovade oss.

Jävlar.

Ordet jävlar är struket ungefär 21 gånger ur den här artikeln. Fast för all del, kanske artikelförfattaren stod för några jävlar också.

  När grät du senast?

– Det gör jag jämt så det kommer jag inte ihåg. Jo, förresten! När jag såg ”Gladiator”. Igen. Då grät jag. Igen. Åh, Russell! ”Strenght and honour, shadows and dust!” deklamerar Liza med ett gapskratt.

  När var du full senast?

– Det var så länge sedan så det kommer jag inte ihåg. Sprit smakar så illa, det är därför jag sällan blir full. Och att hinka i sig så mycket pilsner att man blir full gör man inte, man blir ju så mätt. Och jag kan få ont i skallen av två glas rödvin, jag tror att jag är allergisk mot alkohol. Mina föräldrar drack inte alls.

  Tror du på Gud?

– Ja. Sedan barndomen. Jag kan Bibeln. Men jag funderar inte så mycket på religiösa frågor och jag ber inte till gud heller, jag har det nog bara i mig. Det finns inte i mina böcker heller. Men jag funderar mycket existentiellt och jag gjorde det framför allt när jag var liten. Vad gör vi här, finns det nåt syfte, är vi bara ett ironiskt experiment? Jag är fascinerad av rymden också och prenumererar på Ufo-aktuellt. Jag önskar att jag vore rymdforskare.

– Jag har en bra löpsedel. ”Gud talar ut: Därför skapade jag världen.” Den artikeln skulle jag vilja göra!