- Pretty woman gör mig rasande

Självbiografin "Spelat liv" är en bok för alla hennes forna kollegor, Sussie, Lena, Jessica, Eva, Rita, som tagit livet av sig eller misshandlats till döds.

Men framför allt är det en bok om hur tjejer skolas in i att behaga och hålla käften.

- När jag är ute på skolorna och frågar om det är någon som skulle kunna tänka sig att jobba som strippa så är det alltid några som räcker upp handen. Då säger jag, "Okej, men då ska jag berätta för dig vad som väntar dig."

Hon är klädd i en stor tröja, trots sommarvärmen. "Ett skydd", konstaterar hon. Intensiva, intelligenta ögon och en skarp röst.

Vi träffas på piren i Jönköping. Staden där allt började. Här föddes Louise Eek för 44 år sedan av föräldrar som tydligt markerade att små flickor är mindre värda än små pojkar.

När hon var tolv år skilde sig föräldrarna och ingen ville ha vårdnaden om Louise som placerades på ett institutionsliknande fosterhem. De sexuella övergreppen började med att mammans nya pojkvän antastade henne ("det är fult att ljuga", var mammans kommentar då Louise berättade vad som hänt) och kulminerade då hon vid 14 års ålder blev våldtagen av tre killar som bland annat körde upp en ölflaska i hennes underliv.

- Ingen frågade någonsin hur jag mådde eller varför jag blev stökig i skolan. Jag har aldrig haft någon att vända mig till, säger hon.

Här i Jönköping träffade hon också den klubbägare som övertalade henne att börja jobba hos honom. "En så vacker kropp ska väl inte förfaras." 19 år gammal går hon upp på scenen för första gången och hon går inte ner helt och hållet förrän 17 år senare.

Då har hon jobbat som strippa i tre omgångar, i sammanlagt sju år. Att hon slutade som prostituerad berodde enbart på att det inte längre var kutym på klubbarna att erbjuda sådana tjänster utöver privat posering.

- Hade någon frågat mig då varför jag jobbade på en sexklubb hade jag svarat som alla andra. "Det är mitt val, jag tjänar mer än min läkare.." Vad skulle jag säga?

- Jag sökte bekräftelse, en grupptillhörighet. Alla tjejer inom branschen hade en bakgrund liknande min. För att härda ut fortsätter man att låta sig förnedras.

Medan solen strålar över stilla vatten i Jönköpings hamn och folk runt omkring oss tar sig en efter-jobbet-öl krossar Louise Eek myt efter myt om prostituerade och torskar.

- Många hävdar att sexindustrin behövs för att handikappade ska kunna få ha sex. Under alla mina år i branschen har jag bara stött på två handikappade män.

Och identiteten satt hårt. Det skulle behövas mycket för att få henne att sluta som strippa. Närmare bestämt sex stora bukoperationer. Louise fick cancer men till och med då försökte hon hitta en korsett som skulle dölja stomipåsen så att hon kunde gå tillbaka till klubbarna igen. Det var först då bukväggen brast som hon insåg att det var nödvändigt att byta liv. Flera års terapi inleddes.

Sakta kom människovärdet tillbaka och Louise började studera. I dag jobbar hon som journalist, även om det är svårt att få jobb på grund av åren som strippa. En större tidning i Småland vägrade henne jobb med hänvisning till att hon inte "höll käft om sitt förflutna".

Men Louise Eek vägrar att hålla käft. Hon berättar om ett tillfälle då en man undrade vad det kostade att få vara med henne och hennes dotter samtidigt. Hon blir fortfarande rasande av minnet.

- Ingenting är heligt, för det är bara en fantasi för honom. Men det är mitt liv!

Hon slår med en knuten näve mot bröstet.

- Det är mitt liv!