– Folk tycker att jag lever i skuggan av Herman

När Herman och Birgitta Lindqvist träffades hade han skrivit en bok. I dag har hon gett ut 8 och han 33.

– Kärleken utlöste vår kreativitet.

Det säger Birgitta Lindqvist, som fått strålande recensioner för sin senaste bok ”Genom porten”.

”En mästare på att låta fabel och analys befrukta varandra”, ”Hon ger läsaren lust att resa, tänka och skriva”, ”Språket är precist och lättläst. Inte ett ord för mycket, inte ett för litet.” är några av omdömena.

Hon har hittat en alldeles egen form – en blandning av essä och saga, legend och anekdot.

Birgitta har bott i olika världsdelar, samlat på möten, erfarenheter, reflektioner och omvandlat dessa till underfundiga miniatyrnoveller.

– Vi är alla del av den gigantiska berättelse som håller ihop hela mänskligheten. Till och med en tv-sändning är en sorts berättelse. Allt jag skriver har jag upplevt, även om jag vridit och vänt på det en aning.

Birgitta är akademiker och utbildad lärare. Hon talar kinesiska, spanska, japanska, franska, engelska, tyska och finska ”som är svårare att lära sig än kinesiska”.

– Om man flyttar till ett nytt land är det lättare att komma in genom porten som kvinna med barn. Man måste skaffa mat, lära sig språket, klara av det vardagliga, det jordnära.

Hon sköter fortfarande hem, barn, hundar, hushåll och, inte minst, trädgården. Det är när hon rensar ogräs och gräver i jorden som hon skapar sina berättelser.

– Jag har kommit fram till en form som jag kan arbeta med, som fungerar med allt annat jag gör. Berättelserna är så korta, jag kan behärska dem från början till slut. Jag hoppas att de ska generera tankar och en lust att berätta vidare.

Birgitta har alltid skrivit dagbok och brev men hade ingen tanke på publicera sig.

– I mitt tidigare liv som diplomathustru var ingen intresserad av mitt berättande. I de kretsarna var språket koder, artighetsfraser. Det var först Herman som sa: Berätta mera! Och sedan: Du måste berätta för fler än mig. Han pushade mig, utan honom hade jag aldrig skrivit några böcker.

– Herman är den generösaste människa jag känt. Och det var han även när bankkontot stod på minus. Vår dotter Elin säger att pappa blir mycket gladare om mamma får bra recensioner än vice versa.

– Det hade inte heller blivit någon serie ”Historien om Sverige” utan vårt möte. För att Herman skulle kunna ägna tio år av sitt liv åt projektet måste han få stöd och leva i kärlek och harmoni. Annars hade han inte orkat.

– Jag vet att det finns folk som tycker att jag lever i skuggan av min man. Det är deras problem, inte vårt. Vi lever i ett jämlikt förhållande. Jag ger mycket till min man och mina barn och jag tycker jag gör en stor insats.

Berättelsen om hur de möttes är som på film.

– Det var på Finlands nationaldag den 6 december 1977 på finska ambassaden i Kairo. Herman och jag började tala med varandra. Innan kvällen var slut sa han: Dig har jag väntat på hela mitt liv. Kom, så går vi.

Och så gick dom.

Bägge var gifta och hade barn.

Tre veckor senare på Annandag Jul hade de bestämt sig för att skiljas och leva resten av livet tillsammans.

– Det var naturligtvis uppslitande för våra familjer men vi kunde inte göra något annat. Ända sen jag var barn har jag varit övertygad om att kärlek eller brist på kärlek eller sökande efter kärlek styr våra handlingar.