– Kvinnor är klokare än män

Björn Ranelid har tillägnat boken sin 14-årige son August, som han visar foton på när vi möts i den stora, vackra lägenheten på Söder i Stockholm. Väggarna är fyllda av böcker och tavlor – och här och var finns bilder av familjen. Björn Ranelid själv är precis så välklädd som det sägs.

”Min son fäktas mot världen” handlar om en rad människoöden på en liten ort på Österlen, där författaren själv tillbringar somrarna. Fakta blandas med fantasi, och de olika romanfigurernas liv flätas in i varandra. I byn råder både inskränkthet och ett iskallt fördömande av alla som inte passar in i mallen, men samtidigt många stråk av värme och godhet.

Gemensamt för flera av de manliga huvudpersonerna är just att de är goda, känslosamma och mjuka. Men Björn Ranelid tycker inte att de är snällare än män i allmänhet.

– Det finns mycket av de här sidorna hos män! Tyvärr finns en skenbild av mannen i Sverige i dag – att män är aggressiva, att de slåss och inte tar hand om sina barn och föräldrar eller visar respekt för kvinnor. Den bilden kommer väl från dem som varit utsatta för sådana här män, de andra hörs tyvärr inte.

– En man som är trygg i sig själv behöver inte hota eller slå, det är inte manligt att slå kvinnor eller att inte kunna lyfta upp ett barn och kramas och pussas.

Mellan raderna i boken lyser en dyrkan av kvinnor. På frågan om han beundrar kvinnor skrattar Björn Ranelid till och svarar:

– Ja, det är klart!

Han ser ut som om andra svar inte är tänkbara.

– Jag har träffat så många fantastiska, kloka och visa kvinnor, de har lärt mig nästan allt om livet. Det har väl att göra med någon slags sinnlighet, jag är betagen av kvinnor. Men inte av någon schablonbild.

Är kvinnor bättre än män?

– Nej, inte bättre. Men klokare när det handlar om det som är viktigast på jorden: kärlek, och omsorg om barnen.

Han är övertygad om att det inte skulle finnas krig om kvinnorna hade makten i världen.

– Kvinnor har ett annat sätt att se på konflikter. En del är säkert genetiskt, och det är vackert så. Men i männens gener finns inget nedskrivet om att vi ska kriga och slåss.

Björn Ranelid blir upprörd när han pratar om våld och intolerans. Han är en man av starka känslor, oavsett om det gäller hans ilska mot avundsjuka, hans förakt för ”fjantprogram” som ”Expedition: Robinson” eller passionen för fotboll. När samtalet kommer in på Maradona är han raskt uppe på trägolvet och demonstrerar ett av stjärnans snyggaste inlägg.

Under skoltiden var han själv en duktig idrottare, något som hjälpte honom under en svår period: när han var 13 år började plötsligt överläppen växa, och den tonårige Björn blev mobbad och kallad ”Negern”.

– Jag fick en chock. Jag kände mig väldigt utsatt, satt längst fram i klassrummet och höll in överläppen så att ingen skulle se den.

– Då insåg jag hur villkorligt livet är, och att barn kan vara väldigt onda. Jag blev lite starkare och klokare av det. Men jag fick operera läppen tre gånger.

Kampen mellan ont och gott går vidare i Björn Ranelids romaner. I verkligheten är han övertygad om att det goda segrar i längden.