– Jag kan vara blyg för att vara naken

Innan Sverige håller på att domna bort i allsångsmys, och vi skär av oss allt nedom midjan och drömmer enbart om den trygga lunkens liv, är det hög tid att ge plats också åt annat, som lust, salt, passion och ett brinnande flöde. Vi behöver Regina Lund. Mer än någonsin. Sveriges svar på Courtney Love är högaktuell med provokativa pjäsen ”Censorn” på Göteborgs stadsteater, med sin tredje skiva ”Everybodies darling”, och lite senare i höst med huvudrollen som Greta Garbo i musikalen ”Garbo & Gilbert”.

Det är ett elände att få till den här intervjun, som vanligt när det gäller Regina. Det är som om hon på katters vis bollar med minst nio liv i ett enda, och är det då något som händer finns det inga marginaler. Vi sitter till sist på Arlanda och pratar. Jag har fått hänga med Regina dit i filmteamets bil. Hon har filmat med Rickard Bergkvist i vänprojektet ”De utställda” i Stockholm. Samtidigt har hennes lille son Wiggo fått feber och hon måste genast till Göteborg där han är. Jag hjälper henne att slå in säcken med smutstvätt i en jätteplastpåse annars får hon inte checka in. Hon har ingen tvättstuga i Stockholm, så tvätten måste med. En bild ur en artists vardagsliv.

Regina har nog bytt utseende lika många gånger som Madonna, jag har mött henne allt från inåtvänt new age-indisk med fladdrande sjalar och kastmärke till brutalt naken med rakat huvud. Nu är hon rockbrud med röda extensions i håret, svarta skinnbrallor och boots. Andlöst snygg. Kyparna både stammar och rodnar.

Hon beskrivs ofta som gränslös, samtidigt finns det knappt någon som har så mycket skydd och gränser som Regina Lund. Hon har använt sig av allt: smink, muskler, kläder, inga kläder. På vintern ser hon ofta ut som en vandrande tehuva, dold under tjocka täckjackor och mössor, och så kan hon visa precis allt, som nu i pjäsen ”Censorn” i Göteborg.

Hur hänger du ihop egentligen, Regina?

– Jag har alltid varit lite rock’n’roll, om vi nu ska använda det ordet, och som skådespelare har jag ofta känt kravet på mig att vara lite finare än jag är. Det är det jag tycker är så intressant med pjäsen ”Censorn”. Den ställer frågan: Varför är det sexuella språket inte lika viktigt? Jag pratar engelska, franska, svenska och sex – det är det ingen som säger. Därför kan jag känna mig hemma i rockbranschen. Där får jag leva ut. Där är kroppen, den sexuella kroppen, inget hinder.

Samtidigt känner man med dig hur du hela tiden drar uppmärksamheten från din själ till din kropp?

– Ja, jag är jättebra på det (skratt). Där har du det. Du kom på mig. Så, nu kan vi ta efterrätt och dricka oss fulla.

Fröken Fontaine i ”Censorn” är en kärlekens apostel, en sexualitetens Jeanne d’Arc, säger du. Det låter som en ganska bra beskrivning även av dig. Är det mest härligt eller besvärligt?

Varför kan vi aldrig diskutera sex som den starka helande kraft det är?

– Vi tror att vi lever i ett sexuellt frigjort samhälle, men det gör vi inte alls. Vi har lång väg att gå. Vi skyller på exponeringen av sex och säger att det är det som är problemet, i stället för vår egen oförmåga att leka med sexualiteten och utveckla den. Och de människor som vågar döms ut och kallas översexuella eller nymfomaner. Jag tycker visserligen också att det finns avigsidor med den kommersiella exploateringen av sexualiteten, som att unga killar och tjejer möts av hardcorefilmer i stället för att att få blunda och känna efter i fred, men jag anser att huvudproblemet fortfarande är skuld- och skambeläggandet av sex.

Har du råkat ut för det själv, att kallas översexuell?

– Nu var det inte mig själv jag pratade om, utan det var ett mer allmänt resonemang, men visst, det har hänt. Efter publiceringen av en bild på mig nyligen i Aftonbladet, där man skymtar min tatuering under bikinin, så har till exempel en del reagerat surt och tycker att det är fult och vulgärt med tatueringar, särskilt på kvinnor och särskilt på fittan.

– Varför är den fulare än ett målat öga?

Läs fortsättningen på intervjun:

– Jag har alltid känt mig utanför