Hon könsstympar – utan bedövning

Isnino var sju år när hon först såg blodet och hörde skriken. Hon hade lovat sin mamma att hjälpa till, men synen fick henne att fly i skräck.

Nu, 70 år senare, sitter hon i sin lilla hydda i byn Bulla-Iskadek utanför staden Garissa i östra Kenya. Precis som sin mor och sin mormor vande hon sig tillslut vid de förtvivlade skriken. Hon blev en omskärerska.

Själv blev hon omskuren i tonåren – av sin egen mor.

– Det är bättre att göra det när man är yngre, då har de mindre kraft att göra motstånd. När jag blev omskuren var de 18 personer som höll mig nere. Jag skrek och skrek men de band för min mun med ett tygstycke, säger Isnino.

I denna den mest fattiga delen av Kenya, nära gränsen mot Somalia, könsstympas mer än 95 procent av alla flickor. Isnino tillhör ett nomadiskt folk, men har bott i samma by i 20 år.

Operationsbordet – en kohud

Hennes traditionella hydda är gjord av grenar och torkat gräs. På utsidan är den tätad med gamla cementsäckar och några bitar plåt. Hon sitter på kanten av sin säng i ljuset från ingången. Det är varmt och fuktigt och luktar unket.

Hon visar upp sina verktyg: rakblad, nål och sytråd. En blodig kohud i sanden är hennes operationsbord.

Isnino skär bort klitoris och blygdläppar på sina offer. Någon bedövning ges inte. Sen syr hon med fyra stygn igen vad som är kvar. Hon lämnar en liten glipa för urin och mensblod.

Efter proceduren smörjer hon in såret med en salva gjord av aska, äggula, löv och trädsav. Sen binds offrets ben ihop vid höften, på låren och över knäna.

– Efter tre dygn lossar vi på första repet och efter tio dagar tas allt bort. Då kan de börja gå igen, säger Isnino Shurie Babush.

I mer än 50 år utförde hon mellan 20 och 50 ingrepp om året. Men sedan tre år tillbaka har hon slutat med omskärningarna. Organisationen Womankind sökte upp henne och fick efter en lång process henne att sluta.

Fick skäll av sin mor

Sophia Abdi Noor är ledamot i det kenyanska parlamentet och en av grundarna till Womankind. Hon kommer själv från en by utanför Garissa och är allt för väl bekant med problemen. Hennes egen mor var länge en förespråkare för den brutala behandlingen.

– Det är helt och hållet en fråga om utbildning och kunskap. I den delen av landet är många analfabeter och trots att de är mus

limer kan de inte ens läsa koranen. Därför kan några få religiösa ledare påstå vad som helst som gynnar dem, säger Sophia Abdi.

När hon började sin kamp fick hon skäll av sin mor som inte förstod varför hon gick emot sin kultur. Nu, efter många års diskussioner, har hon fått henne att byta sida.

– Vi tog hit religiöst bildade personer från Egypten som fick åka runt i byarna och förklara att könsorganen är lika mycket en del av kroppen som allt annat. Och att det är en synd att skära i dem, säger Sophia.

Men även om de lyckats vinna över en och annan omskärerska är majoriteten av befolkningen oförstående. Särskilt männen. Förklaringen är enkel.

– Ingen man vill gifta sig med en kvinna som inte är skuren och sydd. De tror att de är prostituerade. För en sydd flicka kan man få tio kor, tjugo getter och kanske 10 000 shillings (1000 kronor). För en osydd – ingenting, säger Isnino.

Bröllopsnatten

På bröllopsnatten är det sedan mannens uppgift att spräcka den ihopsydda vaginan.

– Ibland kan det ta tio nätter innan han kommer igenom, säger Isnino.

Ungkarlen i hyddan bredvid stirrar förläget på den blodiga kohuden som Isnino lagt i sanden. När jag frågar honom försäkrar han att han visst kan tänka sig att gifta sig med en kvinna som inte stympats.

– Vi har slutat med det där, det var inte bra, säger han.

Men statistiken och verkligheten säger något helt annat.

– I går blev jag erbjuden 8 600 shillings (800 kronor) för en omskärning. Priset har gått upp sista tiden, på min mors tid fick vi en flaska ister, säger Isnino.

Enligt Sophia Abdi behövs fler kampanjer i byarna.

– Vi har resurserna för att informera, men behöver pengar: det behövs en bil, bensin och så vidare, säger hon.

En av de stora bidragsgivarna är läkaren Carl-Axel Ekman, 86, från Borås i Sverige. I mer än 20 år har han engagerat sig i flickornas öden i Garissa. Han var själv med och övertygade Isnino om att sluta. Nu driver Womankind med hans hjälp ett barnhem i Garissa för föräldralösa barn som räddas undan könsstympning.

Under åren har de räddat hundratals barn – men kvar är tusen och åter tusen.

Precis som Isnino blev omskuren av sin mor har hon skurit sina egna döttrar. Men efter imamens påbud lever hon nu i skräck.

– Nu ångrar jag mig, jag förstår att det är emot Gud. Jag fruktar hans straff i livet efter detta, säger hon.