"Det var tuffa år - vi levde på en lön"

Från Umeå, ta E4:an norrut. Efter cirka sex mil, sväng vänster rakt in i skogen. När vägen övergår i gropig grusväg är du nästan hemma hos Maud Olofsson.

Byn heter Högfors, Maud och maken Rolf bor i andra huset på vänster sida. Byns invånarantal på vintern: sju, på sommaren: nio.

Maud slår upp farstudörren och skuttar ut på bron innan vi hinner knacka. Hon hälsar välkommen med ett brett leende, pekar på tranorna som betar på åkern likt två gråa flamingor och berättar att det strävsamma paret återvänder varje år.

– Mäktigaste synen var ändå när tolv älgar marscherade över myren, säger hon.

En talgoxe kvittrar i stora björken vid bagarstugan, som blev rikskänd när Maud och alliansens gossar Reinfeldt, Leijonborg och Hägglund hade mysigt hemma-hos-Maud-möte för snart två år sedan.

Här laddar hon. Ljusår från trafikbrus, plenisal och storstadspuls.

– Jag skulle inte greja livet jag lever om jag inte fick komma hem och skala av mig stressen, säger hon och skrattar stort. Igen.

Köksbordet är pyntat med spetsduk och tända ljus. Maud bjuder på Västerbottensost (”ni är i ostriket nu”) och hembakad filmjölkslimpa. Kaffet puttrar i perkulatorn, farfarsklockan tickar tryggt.

Ett intryck genomsyrar alla pressklipp om dig: ”Hon är så glad.” Du är liksom alliansens Kajsa Kavat. Är du alltid så där glad?

– Njae... Alltid glad är ju ingen människa? Jag har nära till känslor. Jag är också den partiledare som man har sett gråta offentligt. Och jag bjussar på det, jag ÄR så här.

När grät du senast?

Jag fick en fråga om Tjernobyl nyligen under Företagarnas partiledarutfrågning. Och det där har ju varit ganska långt borta för mig, det har ju gått några år.

– Men så frågade de mig om kärnkraften och... och då kom tårarna... Vi bodde här med barnen och de... var... ju små... (Mauds ögon fylls av tårar och hon får svårt att prata).

– Den sommaren kunde barnen

inte plocka bär, de fick

inte plocka svamp... vi var ju rädda för allt de skulle stoppa i munnen. Vi sköt älgar under jakten och grävde ner dem. Hela den där proceduren tog jättehårt på oss...

Maud går till diskbänken, river av en rejäl bit hushållspapper och snyter sig.

– De blev helt chockade, men det är ju sån jag är.

Jag är en känslosam person, samtidigt tycker jag att livet är riktigt roligt.

Är du lika glad och trevlig när du är hemma?

– Nja, jo... jag är en TYDLIG mamma (stort skratt)! Jag är inte rädd för konflikter, vare sig i politiken eller

privat. Jag gillar inte fjäsk eller att folk säger sånt de ABSOLUT inte menar. Jag har ett stort behov av att vara rak.

Du var ju väldigt rak mot Göran Persson när du reagerade mot hans "härskartekniker".

– Ja, det är ett bra exempel.

Hur kom du underfund med att han småmobbade dig?

– Han vände mig ryggen, han försökte störa mig: ”Har du problem med vikten?” Det tycker jag var hans höjdarreplik! Hur kände du efteråt när du hade, så att säga, tagit "buffeln vid hornen"?

– Jag var nöjd. Det händer fortfarande att folk kommer fram och säger: "Ge dig inte" och "gå inte undan för Göran Persson".

Du lär ha varit ganska obstinat i skolan också.

– Jahadå! Jag hade en engelskalärare som inte tilltalade mig på två år.

Vad hade du gjort då?!

–Jag accepterade inte hans rangordning i skolan. Han ansåg att rektorn var Gud och han själv var Jesus och jag ifrågasatte hans rätt att få betrakta sig som Jesus. Så vi rök ihop lite grann!

Vilket betyg fick du i engelska?

– Tvåa. Men jag fick ju inte en enda fråga på två år!

Betyget hade inget att göra med att du är dålig på att passa tiden?

– Nej. Min dotter Eva brukar säga att jag är en stor tidsoptimist. Och då beskriver hon familjens situation.

Är vi ute på stan kommer det alltid fram folk och vill prata och då får familjen vänta. Jag kan aldrig ge dem uppmärksamheten när jag är med andra. Min son, Jan, sa: ”Mamma ta en kasse över huvudet.”

Jan är din yngste och han var 15 år när du blev partiledare. Det är en ganska känslig ålder.

– Jo, och det är ju svårt att vänja sig vid att det skrivs om ens mamma.

Jag granskas på alla möjliga sätt: hur jag går, står, vilka skor och smycken jag har, hur jag ser ut i håret...

Har barnen tagit särskilt illa vid sig någon gång?

–Ja, det var ju det här med Osynliga Partiet, till exempel. Det är klart mina barn blir oroliga när de läser att deras mamma är hotad.

Har du Säpogubbar som gömmer sig i buskarna här?

– Jag kommenterar inte det. Men man kan säga att efter Anna Lind förändrades kraven radikalt.

Stor tystnad. Det är tydligt att Maud inte vill prata mer om vare sig Osynliga partiet eller Säpo.

Du vill slopa maxtaxan på dagis. Hur grejade du och Rolf småbarnsåren?

– Jag vill låta föräldrarna bestämma över dagispengarna så de kan välja vilken barnomsorg de vill ha. Jag och Rolf turades om att vara hemma med barnen under tio år.

Hur löste ni det ekonomiskt?

– Tja... Vi sålde en bil, jag sydde egna kläder, vi lagade mycket mat, vi reste ingenstans. Det var ett pussel. Det var jättetuffa år. Vi levde på en lön.

Hur är Rolf?

– Han är rolig och trygg. Vi delar det politiska intresset, vilket är väldigt viktigt. Han förstår alla gånger jag ringer och säger: ”Du jag kommer inte hem... igen (skratt).

Han tror inte att du är ute och vänstrar?

– Nähähä!

Du var väldigt ung när ni träffades.

– Ja, första gången vi sågs var 1969. Jag var på kurs på centerns kursgård i Mem och Rolf föreläste. Jag var bara 14 år.

Sa det klick redan då?

– O nej!

När klickade det då?

– Det var långt senare, 1981.

Då gick det ganska fort, eftersom ert äldsta barn, Per, är född 1982.

– Ja, man får vara snabb när det gäller!

Hann ni gifta er också?

– Nej, Per är född i mars och vi gifte oss i augusti samma år. Våra barn är födda -82, -83 och - 85... så det var en ganska tuff period...

När du tänker tillbaka, kommer du ihåg att det var tufft eller minns du bara solskensdagarna?

– Nej, jag minns... att vi hade tre stycken som behövde bäras allihop. Och ekonomin var inte så där lysande... Det var oerhört slitsamt. Samtidigt tycker jag att det är bra att ha provat på att ha det dåligt ställt.

Det låter lite provocerande. Du har ju väldigt god ekonomi i dag.

– Jo, jag förstår det. Men det är en bra erfarenhet för mig, för då kan jag göra rätt i min politiska roll. Jag VET hur det är att inte ha en buffert. Om tvättmaskinen gick sönder hade vi inte råd att köpa en ny.

Vilken man i alliansen identifierar du dig mest med?

– De är ju så olika?Ì´0;men Fredrik och jag som personligheter funkar bra ihop. Vi har lätt för att prata med varandra.

Är det någon av killarna du umgås med privat?

– Nej.

Har ni bestämt att det ska vara så?

– Alltså... jag tror ingen av oss känner ett jättebehov... vi ses så mycket i yrkeslivet. När vi träffas på kungamiddagar till exempel så dras vi ju till varandra.

Om du skulle bjuda Göran Persson på middag, vad skulle du laga då?

– Jag skulle bjuda på kött, för att se om han är "nästan vegetarian" än... (stort skratt)! Och så skulle det bli lite Västerbottens-ost, såklart. Han gillar ju god mat, så det blir nog bra.

Vem blir statsminister efter valet?

– Det avgör ju väljarna. Men vill man ha en kvinna som statsminister, då finns det bara ett parti att rösta på (skratt)!