Sista hoppet för de gömda kvinnorna

Taxin svänger in på villagatan. I raden av prydliga hus med perfekta trädgårdar ligger ett som gömmer många sår. Ett hus för kvinnor och barn som misshandlats, våldtagits och tvingats gå under jorden, för att överleva.

Jag har blivit tillsagd att ringa när jag kommer fram.

Kvinnan som öppnar gläntar först försiktigt på dörren för att se att det verkligen är jag.

Vi har träffats tidigare och möts i ett leende.

Sist vi sågs var hon rädd – en sliten trebarnsmamma på flykt. Nu återvänder livet sakta. Hon och barnen är trygga här. Hit kan deras förövare inte komma.

Hon visar mig in i en mörk hall där golvet knarrar och färgen på väggarna börjat flagna.

Kvinnan berättar om lägenheten hon snart får tillträde till.

– På dörren kommer det att stå ”Svensson”, säger hon och tar min jacka.

Hon heter inte Svensson. Men från och med nu är hennes personuppgifter skyddade, hon har fått en spärrmarkering hos skattemyndigheterna. En ny början för henne och barnen.

Tillsammans går vi nedför trappan till källaren. Här, halvvägs under jord, är väggarna prydda med teckningar gjorda av alla de barn som bott här nån gång.

Många får nya liv

Vi kommer in i ett fikarum där Kristina, som driver det skyddade boendet, bjuder på kaffe.

I 25 år har hon hjälpt utsatta kvinnor och barn att komma vidare med sina liv. Hon har lyssnat, kramat om och torkat tusentals tårar. Ibland har kampen gått förlorad, som med den lilla flickan vars leksaker fortfarande ligger i en hög på sängen.

Men många får också nya liv hos Kristina.

Varje år tar hon emot ett fyrtiotal kvinnor och deras barn, genom socialtjänsten. De flesta stannar ett par månader, men för vissa blir vistelsen betydligt längre.

En kvinna bodde här i två år innan det blev möjligt för henne flytta.

– Män som misshandlar blir ofta besatta av tanken på att hitta sin kvinna. Det gör att vi behöver förbereda hennes nya liv i detalj innan hon kan fortsätta till eget boende.

Ny identitet och flytt utomlands

I extrema fall kan det bli nödvändigt med ny identitet och flytt utomlands.

– Det är naturligtvis inte optimalt eftersom det innebär att kvinnan får en ny livshistoria som Rikspolisen hittat på. Hon måste ge upp sin familj, sin utbildning, sina vänner, sin historia, allt hon någonsin gjort.

– Men, fortsätter, Kristina. Ibland är det enda möjligheten.

Kristina har ett brett nätverk, hon och hennes anställda hjälper till med allt från psykolog- och advokathjälp, till att passa barn, handla mat och fixa nya bostäder genom förtur.

Medan vi går runt i huset berättar Kristina om kvinnan som ålade sig fram över golvet eftersom hon var rädd att synas från fönstret.

Om mamman som överlevde knivhugg i huvudet.

Om fyraåringen som försökte hänga sig – och om andra barn som bott här. Barn som sett, hört och upplevt mer än vad som är möjligt att förstå.

Sverige 2009. Så här ser det ut. Våldet som kvinnorna och barnen gömmer av skam.

En sluss mellan två världar

Flera av de grövsta misshandelsfallen som tidningarna skriver om har ansikten och historier som Kristina kan utan och innantill. Det är hos henne de fått sin fristad.

I 25 år har huset varit en välbevarad hemlighet. En sluss mellan två världar, som ingen där ute känner till.

Kristinas man, Jon, som också arbetar i verksamheten, berättar att han och Kristina aktivt söker upp kvinnornas förövare för att lugna.

Det har visat sig vara en framgångsrik strategi.

– Om vi kan få honom att förstå varför hans kvinna behövt lämna honom öppnar vi möjligheten för kommunikation mellan mannen och kvinnan. Det är särskilt viktigt när paret har barn tillsammans.

Barnens välmående har alltid varit prio ett för Kristina och Jon.

– En frisk, vuxen människa med ett färdigt psyke kan ta sig igenom det mesta och gå vidare. Men barnen betalar ett väldigt högt pris, säger Kristina.

Incest, våld, hot – en verklighet som är omöjlig att förstå – finns här, nära.

Och Kristina blir lika arg, lika förkrossad varje gång hon möter ett barn som blivit utsatt för övergrepp.

”Jag har sett allt”

Hon berättar om pappan som rullade in sina barn i mattor, innan han slog.

Om mannen som fick vårdnad om sin dotter trots att det var tydligt att han förgrep sig på henne.

Om den femåriga flickan som vägrade låta småsyskonen träffa pappa ”för då händer det saker”.

Om nioåringen som blödde från underlivet.

– Jag har sett allt. Men det absolut värsta är när kvinnorna och barnen inte blir trodda av polisen eller rättsväsendet. Och när männen går fria.

Efter alla år och möten har Kristina en tydlig bild av vilka kvinnor och barn som oftast misstros av polisen.

– Utländska kvinnor och kvinnor som klär sig utmanade får nästan alltid ett sämre bemötande. Jag kan bli tokig på den attityden. Och över att vi inte kommit längre.

Drömmer om att öppna restaurang – när "allt det här är över"

Vi går upp på övervåningen och in i ett av vardagsrummen. Framför tv:n sitter två pojkar uppkrupna i soffan. Deras mamma fixar middag i köket intill.

Vi pratar en stund och hon berättar om sin dröm; att öppna en restaurang. Senare, när allt ”det här” är över.

Hon är inte svensk men kämpar för att lära sig språket som hennes man aldrig ville att hon skulle kunna.

– Han var bra när vi bodde i vårt hemland. Men när vi kom till Sverige förändrades han och blev våldsam, säger hon.

Ensam med sina barn, långt hemifrån, i skyddat boende. Jag hinner tänka tanken, och den gör ont.

Men kvinnan i köket ler, för hon lever. Hennes barn lever. Och tiden ligger framför.

Jag tänker på Kristina och Jon som har vigt sina liv åt att hjälpa dessa människor, de som inte får synas. Hur påverkas de av allt de är med om och hur gör de för att orka?

– Det är tufft, varje dag. Men någon måste ju orka, säger Kristina.

Har en önskan

Hon har precis fyllt 68 år. Livet borde vara lugnare, tänker jag. Men Kristina håller sig envist kvar i drömmen om ett bättre liv för de som kommer till henne.

Hon har en önskan – att politikerna kunde se och förstå den svåra verkligheten som är nära henne varje dag.

– Först då kan det bli en förändring, på riktigt.

Vi pratar om verksamheten.

Om huset som är slitet och ständigt behöver lagas. Om vattnet som nyligen frös och om alla element som måste bytas ut.

Att driva ett skyddat boende kostar, både känslomässigt och ekonomiskt.

– Jag skulle vilja göra mer än vad som är möjligt. Speciellt för barnen. Min dröm är att ha råd att ta med ungarna på utflykter. Också vill jag köpa gungor och rusta upp lekrummet.

En del har flytt i panik

Många som kommer till huset har ingenting med sig. En del har flytt i panik, andra kan ha fått sin ekonomi raserad. När de är redo att flytta till eget boende kan Kristina och Jon behöva hjälpa till att samla ihop det allra nödvändigaste. Sängkläder och husgeråd hör till sånt som kvinnorna och barnen ofta får ta med sig från huset, för att klara den första tiden i frihet.

Kristina försöker även engagera andra människor att hjälpa till. Hon berättar om den ”underbara” hyresvärden som startade en möbelinsamling för en kvinna som skulle flytta in i hans hus.

– Han gav henne ett förstahandskontrakt, trots att hon varken hade jobb eller pengar. Och han samlade in möbler till henne. Det var fantastiskt att kliva in i hennes lägenhet, han hade fixat allt, ett komplett hem, till henne.

– Vi måste vidta en rad försiktighetsåtgärder för att säkerställa att hennes förövare inte följer efter. Vi anlitar en flyttfirma som hämtar allt i kvinnans gamla bostad, sedan packas det om och flyttas över till en ny flyttbil på en hemlig plats i Sverige. Därefter går färden vidare mot hennes nya hemort.

En ”gömd” kvinnas flykt måste ibland ske i flera steg. I vissa fall måste hennes möbler packas om flera gånger och flyttbilarna kan behöva köra omvägar för att förvirra.

– Ibland känner vi oss som detektiver, berättar Jon. Ofta är vi ju den enda länken mellan kvinnans gamla och nya liv.

Att hitta en ny, lämplig ort där kvinnan kan börja om är ett tufft jobb som kräver tid. Det har hänt att Jon och Kristina behövt finkamma hela landet för att hitta en plats som är tillräckligt säker.

– Ja, vi försöker, och vi ser att de flesta får bra liv. Det tar några år att ta sig igenom stressen och den psykiska smärtan. Men när allt runtomkring är tryggt och lugnt blir livet oftast väldigt bra, fortsätter Jon.

Kvinnan som öppnade dörren när jag kom är ett tydligt exempel på att det går att komma vidare.

När hon flyttade in hos Kristina och Jon hade hon inte sovit en hel natt på flera månader. Hon satt hemma i sin lägenhet och vakade nätterna igenom. Rädd för att HAN skulle komma.

”En sorgeprocess att bli fri från skammen”

Hos Kristina och Jon har hon fått bryta ihop, hon har fått sova och bli hel.

– Det är en sorgeprocess att bli fri från skammen, skulden, rädslan ... det går inte att skynda. Men jag är nästan där nu, säger hon vid ytterdörren, när det är dags för mig att gå.

Hon har tre barn, hon har sig själv och hon har fått en ny framtid.

Så stänger hon dörren och låser från insidan.

Jag lämnar huset, kvinnorna och barnen.

Som är gömda.

På riktigt.