”Min mamma sitter i fängelse”

Charlotte stod i köket och fixade det sista inför sonens kalas när telefonen ringde.

Samtalet var över på någon minut, men det Charlotte fått veta, räckte för att hon skulle falla ihop på en stol och bli sittandes.

Hennes mamma hade just gripits på t-centralen i Stockholm, misstänkt för narkotikainnehav.

Charlotte minns inte hur tankarna gick resten av dagen. På något vis lyckades hon genomföra kalaset, fika med barnens förändrar och le som vanligt.

– Men inne i mig var det kaos. Det gick inte alls att ta in. Min mamma, en knarkare? Jag var helt övertygad om att det var ett missförstånd.

”Det har tagit tid”

Charlotte skakar på huvudet när hon berättar.

Det har gått tre år men det är först nu som Charlotte börjat förlika sig med tanken på att mamman är kriminell.

– Det har inte varit lätt och det har tagit tid. Jag har varit tvungen att omvärdera hela min bild av henne.

Vi fikar i Charlottes kök medan hon berättar:

– Hon är egentligen en alldeles vanlig mamma. När jag var liten undvek hon alkohol och under en period arbetade hon med missbrukande ungdomar. I efterhand låter det som en paradox.

Charlotte fyller på kaffe och fortsätter:

– Min mamma levde ett hemligt liv som ingen kände till. Hon började ta droger sent i livet och smugglade för att finansiera sitt missbruk.

Efter gripandet för tre år sedan tog det månader innan mor och dotter fick möjlighet att prata om det som hänt.

– Hon satt häktad länge och innan rättegången fick vi knappt ha kontakt. De få gånger vi pratade med varandra var det förbjudet för oss att ”diskutera” brottet.

Pratar någon gång i veckan

Det var en frustrerande tid. Charlotte hade många frågor - men fick inga svar.

Hennes mamma dömdes till sju års fängelse i både Tingsrätten och Hovrätten. Efter en tid på Hinseberg sitter mamman nu på Färingsöanstalten i Stockholm.

– Det är klart att jag saknar henne. Vi har alltid haft en nära relation. Nu när vi pratar gör vi det på bestämda tider och telefonsamtalen blir korta och opersonliga eftersom alla interner vill ringa samtidigt.

Har du förlåtit din mamma?

– Ja, men jag är ledsen för hennes skull. Hon missade sina föräldrars begravning och hon missar att se sina barnbarn växa upp.

Hur ofta har ni kontakt?

– Vi pratar någon gång i veckan, på telefon. Förut hade vi daglig kontakt, nu blir det inte samma sak. Hon kan inte vara en del av mitt liv på samma sätt. Det sörjer jag.

Din mamma ljög för dig om sitt missbruk under många år. Kan du lita på henne nu?

– Ja. Det har tagit tid men det måste finnas möjlighet till försoning. Mamma vill leva ett nyktert liv i framtiden, och det är ett liv som jag och mina barn vill vara delaktiga i. Mamma är trots allt mamma.