”Jag gjorde allt för att få svälta i fred”

Ett halvt päron, en matsked lätt­yoghurt, två flingor. Mer än så fick hon inte i sig på ett dygn. Ändå tyckte Anna att hon hade ätit på tok för mycket.

– För att bli av med fettet sprang jag en runda på sex, sju kilometer och gjorde flera hundra upphopp och situps.

Arg på föräldrarna

Vi träffas på ett kafé i centrala Västerås. Anna berättar öppet om åren hon beskriver som ”helvetiska”. Hon är smart, söt, verbal. Det är svårt att förstå hur hon kunde förvandlas från en sund sporttjej till ett vrak av skinn och ben.

– Mamma och pappa gjorde verkligen vad de kunde, men är man missbrukare gör man allt för att få vara i fred.

När hennes föräldrar försökte få henne att inse hur mager hon var, reagerade hon med ilska och aggressivitet.

– Jag kastade grejer och skrek att de var dumma i huvudet som inte såg hur äckligt tjock jag var.

Anna berättar att hon alltid haft ett stort behov av att vara populär och ”duga”.

Ville bli beundrad

– Jag ville att andra skulle beundra mig. Om jag blev lika smal som Nicole Richie och Victoria Beckham trodde jag att mina kompisar skulle bli imponerade.

Men när hon väl var trådtunn kunde hon inte sluta svälta sig. Anna hade blivit sjukligt rädd för fett och kalorier. Hon hölls under uppsikt av läkare, gick regelbundet till en kurator och hennes mamma var sjukskriven för att ha koll på att hon åt – ändå lyckades hon bli ännu smalare.

Bilden här bredvid är tagen i februari 2005, då vägde Anna 42 kilo. Tre månader senare visade vågen på ynka 31 kilo. Hon hade tappat 20 kilo på knappt två år.

Det som hade börjat som en fixering vid det smala modell-idealet höll på att sluta i döden, då Anna till och med hade slutat dricka vatten.

– När jag duschade höll jag läpparna utanför strålen för att inte råka svälja några droppar, berättar hon.

Hon hade hoppat av gymnasiet och tappat kontakten med sina vänner. Större delen av hennes vakna tid gick åt till att göra av med kalorier. Dagarna tillbringade hon på gymmet, i löpspåret och framför datorn där hon bytte ”smaltips” med andra fettskrämda tjejer och killar på internet.

Tvångstankar

För att inga kalorier skulle smyga sig på henne, stod hon upp hela dagarna och tillät sig inte att sitta ner förrän halv sju på kvällen.

– Jag var så rädd för att få i mig fett att jag inte kunde ta i ett handtag hemma utan papper i händerna. Om min bror hade ätit godis, kunde det ha fastnat spår av socker och fett på handtaget som jag sedan fick i mig, säger Anna och skakar på huvudet.

I maj förra året tvångsinlades Anna på barnkliniken i Västerås. Hon hade akut vätskebrist och skulle dö om hon inte fick i sig näring.

Hur kunde det gå så långt?

– Jag var väldigt manipulativ och fick läkare, kuratorer och föräldrar att tro att jag mådde bättre och åt mer än jag gjorde.

Hur lyckades du med det?

– Jag drack massor med vatten inför varje vägning, så vågen visade ett par kilo mer än den borde. Jag hade ett särskilt program med menyer som jag skulle äta. Mamma och pappa vakade över mig som hökar, men jag smulade sönder maten på tallriken och mycket hamnade på golvet.

Anna var intagen i sju veckor och blev sondmatad under fem av dem. Hon skrek och sparkade i protest och stod upp mellan matningarna för att bränna så mycket kalorier som möjligt.

Tränade i badrummet

Dessutom lurade hon i sköterskorna att hon var tillräckligt frisk för att få duscha ensam och passade på att göra armhävningar och situps på det hårda kakelgolvet i badrummet. Hon var så mager att hon fick skavsår på ryggraden. Ärren syns än i dag.

När hon vägde 36 kilo fick hon lämna barnkliniken. Det var vid midsommar 2005. Nu började en plågsam process när hon skulle lära sig äta igen. Annas hjärna hade ”glömt” vägen till munnen.

– Jag var som en bebis, missade munnen och kunde inte hålla gaffeln ordentligt.

Den riktiga vändpunkten kom i juli samma år. En av Annas barndomskamrater sa de magiska orden: ”Anna, du ser för jävlig ut, du som var så vacker! Gör något vettigt av ditt liv”.

– Det var första gången jag förstod att jag var sjuk, och jag tänkte: ”Fan jag ska klara det här!”

För ett år sedan var hon dödssjuk. Att hon i dag sitter och berättar om sin sjukdom med självinsikt känns smått otroligt. Hon vet inte vad hon väger nu, hon törs inte ställa sig på vågen.

Har dåliga dagar

– Jag vet inte om jag skulle kunna hantera att gå upp något kilo. Det skulle kunna sätta igång hela skiten igen.

Så du är inte helt frisk än?

– Nej, jag har fortfarande dåliga dagar då jag känner mig fångad i en fet kropp.

Hur hanterar du det?

– Jag sysselsätter mig själv och pratar mycket med vänner och familj.

I dag är hon timanställd i en skoaffär, men drömmer om att utbilda sig till makeupartist.

– I framtiden vill jag driva en ätstörningsklinik. Jag vill verkligen hjälpa andra att bli friska från den här skitsjukdomen! säger hon bestämt.