”Jag är väldigt trist”

Bengt Ohlsson kommer med en ny roman: ”Syster”. Märkligt nog, kan man tänka. För när jag läser på inför intervjun slås jag av hur arbetsamt Bengt Ohlsson verkar tycka det är att skriva böcker. Ord som ”olust”, ”kramp” och ”ångest” dyker upp.

Och inte är det under tjo och tjim han beskriver sitt författarskap när vi träffas med utsikt över vårsoliga Stockholm. Snarast med lugn och eftertänksamhet.

Så – varför skriver du egentligen?

– Vem har sagt att ett jobb måste vara roligt? Tvång är en underskattad drivkraft i författande. Om jag bara skulle fylla en sida när jag själv ville skulle det aldrig bli några böcker. Jag är extremt mycket pliktmänniska snarare än lustmänniska. Man ska vara tacksam för de små inslag av lust som infinner sig.

”Har börjat tycka det är kul”

Därför sätter sig Bengt Ohlsson målmedvetet och arbetar vissa tider. Nästan lite förvånat berättar han att något hänt:

– På senare år har jag börjat tycka att det är riktigt jäkla kul. Faktiskt! Framgångarna med ”Gregorius” gjorde mig till en betydligt mindre ängslig författare. Och det är en fantastisk känsla att få till något bra av krumelurerna på papperet.

Romanen ”Syster” handlar om en

liten flicka, Marjorie, vars storasyster försvunnit. De förtvivlade föräldrarna är ute och letar. Marjorie måste bo hos sin faster vid havet, medan tankarna snurrar i huvudet. Stämningen i boken pendlar mellan realistisk och magisk.

Det märks att Bengt Ohlsson inspirerats av Astrid Lindgrens ” Mio min Mio”. Bland annat förekommer en mystisk blå källa, gömd på ett ställe dit ingen får gå.

”Jag vill inte tolka åt läsaren”

– Det är ett sagoinslag, och källan har med döden att göra. Men jag går ogärna in och väljer tolkning åt läsaren. Börjar man skärskåda sagor

faller de sönder.

Bengt Ohlsson beskriver det som en skön känsla av frihet att skriva ur ett barns synvinkel. Att känna att allt är möjligt.

”Passar dåligt som vuxen”

Vad gillar du bäst – att vara barn eller vuxen?

Han funderar en lång stund.

– Det är himla svårt att svara på. Som barn, som jag minns det, tittade man sällan över staketet till ett passerat eller kommande stadium. Fast jag fick ofta höra att jag var lillgammal.

– Men jag passar nog rätt dåligt som vuxen. Nä, förresten, det stämmer inte. Jag är väldigt ordentlig, plikttrogen och trist. Jag passar nog bra som vuxen.

Att han gillar det lugna vuxna vardagslivet märks i hans krönikor i DN På stan. Bland de mest uppskattade var en text om en helgkänsla.

– Jag skrev om lyckan en vanlig söndagseftermiddag, när hela familjen var hemma och alla sysslade med sitt. Det var sådan frid i lägenheten utan att någonting hände.

”Jag litar helt på Helena”

Hustrun, författaren Helena von Zweigbergk, är Bengts ”viktigaste läsare”. Men bara när manuset är klart. Innan dess vet de inte vad den andre skriver på.

– Vi är extremt hemlighetsfulla båda två, och försöker prata runt vad vi skriver med lite kringelikrokar. Men när hon väl får läsa litar jag helt på hennes åsikter. Vi är helt synkade.

Känner du någon konkurrens?

– Som god människa ska man bara vara unnsam, och därvidlag är hon en godare människa än jag. Just när det började gå bra för hennes deckare hade jag världens oflyt. Då hade jag perioder när det var svårt att få upp leendet hela vägen till örsnibbarna. Jag tyckte att jag skrivit i tjugo år och hon kom in på en räkmacka.

Bengt skrattar lite:

– Nu har även hon hållit på länge, vilket hon har börjat påpeka...