”Jag hittade min 'döda' mamma”

Det var aldrig något särskilt, detta att hon var adopterad. Inget Nanie Ohlström, 23, undrade över eller tyckte var jobbigt.

– Jag är så oerhört svensk, säger Nanie med tydligt västmanländsk dialekt.

Och hon visste redan det hon behövde veta:

– Jag är född i Moçambique, min mamma är död, jag har åtta syskon och en gammal pappa. Och jag adopterades från ett barnhem i Portugal som är pappas hemland. Punkt slut.

Vi sitter i hennes kök i Västerås. Hennes stora hund, en rhodesian ridgeback, tigger en klapp av henne.

– Han är det enda från Afrika jag har, säger hon med ett hest skratt.

Lycklig barndom

Hennes föräldrar frågade henne om hon inte ville söka efter sin familj. Men hon ville inte. Det berörde henne inte. Inte ens när hon såg andra som hittade sina biologiska föräldrar i ”Spårlöst” på tv.

– Jag har ju sett ”Spårlöst” sedan jag var så här liten (hon måttar med handen) men jag har aldrig gråtit eller något sådant. Jag var rädd att förlora det jag hade i Sverige. Det var så perfekt.

För tre år sedan kom vändpunkten.

För första gången träffade hon en kompis som också var adopterad. Från Portugal dessutom. Skillnaden var att han hade sökt upp sin bakgrund. Och sedan återvänt till sitt vanliga liv i Sverige.

Hon packade väskan direkt

– Han berättade hur det hade känts att hitta sin biologiska familj – och att han fortfarande var densamma. Det var det som fick mig att sluta vara rädd. Jag förstod att jag inte behövde förlora allt det jag har.

Hon anmälde sig till ”Spårlöst”, lite på skoj. Och sedan gick det fort: de ringde henne ena dagen och

intervjuade henne nästa. ”Vi hör av oss”, sa producenten.

Det gjorde de … samma kväll.

– De ringde och sa att jag skulle packa väskan. Vi skulle åka på måndag.

Hon ler varmt.

– Det var chockartat. Men jag är lite velig av mig, så det var bra att det gick fort. Innan jag hunnit börja fundera på om jag verkligen skulle göra det här.

De flög till Serpa i sydöstra Portugal, den lilla staden dit Nanies familj flyttat från Moçambique och där Nanie bott på ett barnhem.

– Jag kände inte igen någonting. Jag var ju så liten att det inte finns några minnen, bara tre år.

Även om hon inte kände igen någon, kände personalen på barnhemmet definitivt igen henne. De skyndade fram och pussade henne på kinderna, kramade och tog i henne.

Efter 19 år.

– Det kändes som en sådan lättnad. Jag kände hur en sten föll från hjärtat.

Någonstans hade hon oroat sig för att det kanske varit ett dåligt barnhem. Hon hade sett framför sig den lilla flickan Nanie bakom spjälor, utan att någon brydde sig om henne.

– Men så som de kom ihåg mig finns det inte på världskartan att barnhemmet var dåligt.

Astman startade allt

Hon stryker sig lätt över ögonen, har lätt för det i dag – att gråta, skratta, visa känslor. Men när hon gick runt på barnhemmet kände hon inte något särskilt. Det var mest konstigt med alla som kom fram och pussade henne på kinderna och kramade henne.

– Jag mindes ju inte dem.

Hon skrattar sitt hesa skratt igen. Hesheten var en av orsakerna till att hon hamnade på barnhem. Hon hade astma och hennes pappa var fattig och bodde i ett dåligt, fuktigt hus. Därför hade myndigheterna i Portugal flyttat henne till ett barnhem, av hälsoskäl. Det visste hon.

Men nu ville hon veta mer.

Framför allt var hennes syskon fanns.

– Jag har växt upp som enda barnet och om det är något jag längtat efter är det syskon.

Hon fick tipset att söka upp Aninja, en tidigare föreståndare för barnhemmet. Hon bodde i ett vitrappat litet hus i Serpa: en gråhårig liten kvinna med glasögon. När hon fick se Nanie, kramade och pussade hon henne. Som en förlorad dotter.

– Jag har inte ord för hur mycket kärlek det fanns, säger Nanie.

Hon hade alltid väntat

Ur vitrinskåpet i vardagsrummet tog Aninja fram bilder på Nanie tillsammans med hennes egna barn. Hon visade och pekade: där lekte Nanie, där var indiandräkten som Nanie hade på en maskerad, den hade Aninja sytt.

– Det var en konstig känsla. Den delen av mitt liv är helt utraderad för mig, men för henne var det så stort. Hon hade sparat allt, indiandräkten, en nässpray, ett par små skor som jag haft …

Aninja hade alltid vetat att Nanie skulle komma tillbaka. Alltid väntat.

– Jag kände dåligt samvete över att jag inte kommit tidigare. Och jag blev lite småställd. Jag ville ju ge henne lika mycket kärlek som hon gav mig, men det var svårt, jag mindes ju inte henne. Det enda man kan ge är att visa att man haft det bra. Och jag har haft det asbra.

Senare skulle Nanie få reda på att Aninja velat adoptera henne, men att hon inte fick. Hon hade bott för nära Nanies biologiska familj, pappan och alla syskonen i Serpa.

Var det rätt syster?

Nu bodde ingen i Nanies familj kvar i Serpa längre. Men Aninja hade fortfarande kontakt med en av Nanies systrar i Luxemburg, Izabelle.

Samma kväll packade Nanie väskan.

– Hela natten tänkte jag på att om jag hade tur skulle jag få träffa min syster i morgon.

Izabelles bostad låg intill en park. Medan filmteamet kollade om det var rätt adress, gick Nanie rastlöst fram och tillbaka i parken: Var det rätt syster, ville hon träffa henne …?

– Jag var nervös. Riktigt, riktigt nervös.

Efter tio minuter kom Izabelle. Hon sprang fram till Nanie och kramade om henne med tårar i ögonen, hårt, hårt medan hon sa ”å, vad jag har saknat dig”.

– Den känslan, det går inte att förstå. Allt åkte ur mig, all skakighet och nervositet. Det var en så enorm lättnad. Även om jag aldrig funderat på att jag är adopterad, kände jag att jag behövde det här för att kunna gå vidare i livet.

Det behövde även Izabelle. För när Izabelle som ung hade fått ordning på livet i Luxemburg, hade hon åkt tillbaka till Serpa för att ta med sig lilla Nanie – men då hade hon redan försvunnit till Sverige. Hon hade kommit för sent och det hade plågat henne hela tiden sedan dess.

Nanie hade tänkt att resan tillbaka till hennes biologiska familj inte skulle vara något som berörde henne.

– Jag tänkte att jag skulle se att någon hade mina ögon … Att det skulle vara lite kul att se likheter. Men det blev så mycket mer.

Hon skrattar till, men det hörs i rösten att hon är berörd.

– Jag kände så mycket att jag blev lite rädd för mig själv. Jag har alltid tyckt att jag har bra koll på vem jag är och hur jag fungerar, men nu grät och skrattade jag utan att jag visste varför …

Syskonen var mycket äldre

Och snart skulle allt det hon i hela sitt liv vetat om sin biologiska familj vändas upp och ned.

Izabelle placerade Nanie i soffan och tog fram ett fotoalbum. ”Det är dags att du får reda på sanningen”, sa hon allvarligt.

– ”Okej”, tänkte jag. Hon ska berätta om familjen, kanske att några av mina syskon har dött. Det var jag beredd på.

Sedan kom det väldigt tvärt.

”Det här är vår mamma”, sa Izabelle och pekade på en kvinna på en bild. ”Men inte din.”

I stället pekade hon på Agusta, ett av syskonen: ”Det här är din mamma.”

Nanie blev alldeles tyst, men inte chockad.

– Det förklarade mycket. Alla ”syskonen” var så mycket äldre än jag. Jag har alltid tänkt att ja, jag var väl sen … Men nu förstod jag.

Izabelle förklarade varför de gjort som de gjort: Agusta var minderårig när hon födde Nanie och i Portugal fanns det en risk att de sociala myndigheterna skulle ta barnet ifrån familjen.

– Innan jag åkte sa jag att det sjukaste som kan hända var att mamma lever. Nu gjorde hon det.

Hon sitter tyst en stund.

– Det kändes som om jag fått en ny chans. Jag har alltid längtat efter min biologiska mamma, inte så att jag behövt henne – men hon har varit någon jag velat ha.

De frågade Nanie om hon ville träffa henne och hon svarade ja.

– Så klart att man vill träffa sin mamma någon gång.

Men det var inte någon gång, det var i morgon. För Agusta bodde i Luxemburg.

Nästa dag fick Nanie åter vänta i parken utanför Izabelles lägenhet.

– Jag har aldrig varit så blank i huvudet. Hade jag tänkt något hade jag blivit knäpp. Det kändes som att det bara inte kunde vara sant.

Men det var sant. När Nanie kom in i Izabelles lägenhet stod hon där och väntade.

– Hon stod i hallen, vid byrån.

Nanie berättar långsamt, tittar ut genom fönstret på den gråkalla ­efter­middagen. Hon snyftar inte, darrar inte på rösten, talar bara lite tystare, stryker diskret bort en tår från kinden, letar efter orden.

–  Det … Det var … Jag hade velat titta på henne, hur hon såg ut, om hon var lik mig, men hon kramade mig direkt som om hon

hade saknat mig i hela sitt liv.

Hon tystnar igen.

Svimmade på klinkersgolvet

– Jag kände mig som om jag var fyra år igen. Allt försvann, lägen-heten, kamerateamet, hela huset. Jag bara såg och kände henne.

Agusta upplevde lika starka känslor. Minst. För plötsligt svimmade hon och föll ihop på det hårda klinkersgolvet.

– Jag trodde att hon hade dött, säger Nanie. Här kom vi instövlande och så dog hon. Jag hade jättepanik.

När Agusta vaknat till liv igen och hon förstått att hon bara svimmat, upptäckte Nanie en ung kille som varit med hela tiden.

– Jag tyckte att han var lite lik mig, något med kinderna …

Agusta presenterade honom: ”Det här är din bror, Hugo!”

– Då dog jag, något inom mig dog av lycka!

I Sverige var syskon det enda hon inte hade. Att hitta sin mamma var en chockartad lycka, mer än något hon kunnat drömma om, men samtidigt hade hon förlorat sina ”syskon”, de hade ju blivit mostrar.

Nu fick hon både och.

Och inte bara ett. Agusta berättade: ”Det finns sex syskon till – i Portugal.”

Nanie fick se bilder. Hon skrattar åt minnet.

– Alla har alltid sagt att jag sitter konstigt, nu såg jag att mamma satt likadant och alla mina systrar. Jag höll på att garva ihjäl mig.

Gråter mycket mer

Men det fanns också andra band. Envisheten till exempel. Nanie har alltid varit envis men det är inte alls hennes svenska mamma. Nu förstod hon varifrån det kommit.

– Jag fick se mig själv i någon annan – det var nästan läskigt.

Hon ler. Rocco kommer fram och puffar på henne, vill ha lite mer uppmärksamhet.

Det har gått snart ett år sedan hon mötte sin mamma första gången. Saker har fått tid att falla på plats.

– Inget hade förändrats här hemma när jag kom hem. Alla kompisarna, mamma och pappa – alla var exakt desamma. Men jag var annorlunda. Jag hade växt enormt som människa. I hela mitt liv hade jag varit rädd för detta, nu hade jag gjort det. Jag fick en större ro inombords. Och jag gråter mycket mer, det går inte att hejda, det räcker att någon säger ”Spårlöst”.

Hon har besökt mamman en gång till, förra sommaren, till Hugos 20-årsdag.

– Då kändes det mer som en familj, när inget kamerateam var med.

Och Hugo har hon nästan daglig kontakt med via sms, han är speciell för henne.

– Jag hade redan kusiner, mamma, pappa och mostrar. Men inga syskon. Med honom fick jag något som jag saknat sjukt mycket.

Sin pappa har hon inte frågat om – inte än.

– Pappa är nästa sak att ta tag i.

Och att ta med sig sin svenska familj till sin portugisiska.

– Det är två delar av mig och det är svårt att få ihop dem. Det skulle vara lättare för mig om de möttes. Jag har alltid känt mig så svensk, nu kan jag bli lite mer portugisisk.