”Det var lätt att bli kär i Olof Palme”

Jag frågar Mona Sahlin hur det känns att vara större än kungen och hon blir inte otrevlig, men bitsk.

–?Vilken konstig jämförelse. Kungen är inte vald.

Det visste till och med jag. Men det är precis därför som varje socialdemokratisk partiledare känts som kung. Jag menar, vad har vi egentligen haft för ett konungadöme de sista 100 åren? Konstitutionell monarki. Det kallas så. Borde det inte kallas dekorativ monarki?

Kungafamiljen är en prydnad. Ingenting annat.

De verkliga kungarna har – sen 1917 – VALTS och heter Hjalmar, Per-Albin, Tage, Olof, Ingvar, Göran.

De har fått folkets förtroende – mestadels – att styra landet och vad är de då om inte kungar? Är man född 1960 som jag räcker det faktiskt med att man skriver namnen för att en gigantisk fresk av hela vårt land ska uppenbara sig inom en.

– Jag har fortfarande svårt att se mig själv i den raden, säger Mona. Så stort känns det. Bara man säger namnen drar man efter andan. Det är fantastiskt stort, men också så fantastiskt roligt, att prova på det här jobbet, att vara partiledare.

Nu kommer Mona – drottningen – och jag undrar till att börja med hur hon rankar sina företrädare, helt känslomässigt, subjektivt.

Hon placerar legendarerna Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson på delad femteplats.

– De har jag inte träffat.

Det beror på att bägge dog innan hon 1957 föddes.

Av dem hon HAR träffat placerar hon Göran Persson sist med det svala, för att inte säga likgiltiga omdömet:

– Jag har fått känna och jobba ihop med honom.

Några ömhetsbetygelser var heller inte att vänta efter Görans långt elakare karaktärsbeskrivning av Mona i Erik Fichtelius rätt nyligen visade dokumentär om den avgångne partiledaren. Persson sa i princip så här: Mona är bra på att kommunicera tankar – men de måste av nödvändighet först tänkas ut av någon annan?…

– Ja, och förslagsvis Göran själv då, säger Mona och skrattar.

Persson är numera dåtid.

– Jag var sur, ledsen och besviken när jag först hörde vad han sa, men nu är det lagt åt sidan. Jag är partiledare. Jag känner mig inte korkad. Och han är anställd på en konsultbyrå och där måste man verkligen vara bra på att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a.

Etta på listan: Olof Palme.

– Han hade nåt i kroppshållningen. Och han tittade alltid på en så där djupt i ögonen. Det var lätt att bli förälskad i honom. Det var det. Han var en väldigt stark personlighet på alla sätt.

Tvåa: Ingvar.

– Jag har jobbat med honom och tycker mycket om honom. Han är verkligen en FIN kille.

Trea är Tage.

–?När man var ute på SSU:s kurs-gård Bommersvik och vandrade runt viskade man: ”Där kommer Tage Erlander?…”. Han och Aina bodde ju där och kom och vankade. Ibland vågade man sig fram för att fråga om saker. Han tog sig alltid tid.

Var Mona hamnar på den här listan får framtiden utvisa. Men på ett sätt är hon redan etta, känns det som.

Det finns socialdemokrater över hela världen, men gråsossar finns det bara i Sverige. Här har ni vårt lands och därmed hela världens gråaste: Mona Sahlin.

Låt mig definiera begreppet: gråsosse står för mig helt enkelt för en person som i märg och ben, genom arv och miljö, är socialdemokrat.

Från dag 1. Och sen förblir det i alla sina levnadsdagar.

När Mona, 13 år gammal, gick med i FNL-grupperna eftersom hon var emot USA:s krigföring i Vietnam, fick hon bekänna färg på första mötet.

– Vi måste ha kontakt med arbetarekommunen i Nacka. Är det nån som har några känningar i arbetarekommunen? sa nån.

– Ja, jag. Min pappa är ordförande där, sa Mona.

Och med en gång har ni där både arvet och miljön. Pappa Hasse var förutom det också politiskt sakkunnig åt Ingvar Carlsson och mamma Siv – hon var föreståndare för Folkets hus. I deras trädgård växte bara röda rosor.

FNL-gruppernas medlemmar var annars i huvudsak kommunister – de flesta KFML:are (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna). Bland dem sågs sossar som på för tok för höger. Den politiska högern såg samtidigt på sossarna som ond vänster.

1970-talet var en svartvit tid, särskilt bland unga, engagerade människor. Mona fick tidigt stå upp för sina åsikter och lära sig formulera dem.

– Först gick jag på Saltsjö-badens samskola och där var alla moderater och de skällde och skällde på mig och till slut orkade jag inte med det och bytte skola till Södra Latin på Södermalm. Där var i?stället alla supervänster – utom jag. Men det var schyst att vara sosse, jag var alltid i opposition när jag var ung, kändes det som.

USA gjorde bort sig i Vietnam. Och när Sovjetunionen 1968 gick in i Tjeckoslovakien krossade de inte bara Pragvåren utan också drömmen om en ”socialism med ett mänskligt ansikte”.

Det var stora händelser som befäste Monas övertygelse.

– Kommunismen var inget bra för där fick man inte säga och tycka vad man ville.

Socialdemokratin stod för en humanistisk medelväg som sa nej både till rå kapitalism och kommunism. Dessutom hade sossarna en karismatisk ledare i Olof Palme.

– Jag gick inte med i sossarna, jag gick med i Olof Palme, säger Mona.

I dag har vi vant oss vid politiska ledare som håller ett slickat finger i luften för att känna av åt vilket håll vinden blåser och en stortå i vattnet för att kolla temperaturen, först därefter kommer ett noga avvägt uttalande. Palme avfärdade Francoregimen i Spanien som ”dessa

satans mördare!” och jämförde USA:s bombningar av Hanoi under Vietnamkriget med nazisternas värsta illdåd.

Ord och inga visor.

– Palme var en av få jag såg på tv som verkligen var lika arg och upprörd som jag själv kände mig som tonåring, säger Mona.

Jag vet inte om Palme indirekt kan sägas vara inblandad i tillkomsten av Monas första barn, dottern Ann-Sofie, född 1978.

Men man kan leka med tanken. Palme tog ställning för Chiles socialistiske president Salvador Allende.

När denne 1973 störtades och diktatorn Augusto Pinochet tog makten flydde de med vänstersympatier. Många hamnade här – med Palmes goda minne.

En hette David Peña.

– Han var så söt och vacker och jag blev vrålförälskad. Ja, och så vart det så, jag var 20 år och gravid. Jag hade gjort en abort året före, men det var helt okej att bli gravid igen – och jag kände att jag ville ha det barnet.

Sen kom Bosse och Mona Andersson blev Mona Sahlin. Ännu ett exempel på att partitillhörigheten kan ta sig in i kärlekslivet.

– Jag var ordförande i SSU i Stockholms län och de flesta av oss var väldigt unga. Så vi bestämde oss, vi skulle anställa nån som var äldre. Då hittade vi en fackligt erfaren kille, Bo Sahlin, som jobbade i riksdagens restaurang. Det här var ju långt innan jag själv satt i riksdagen. Jag åkte bara dit för att göra en jobbintervju. Jag anställde honom först – och sen gifte jag mig med honom. Tre dagar efter intervjun var vi ett par, säger hon och garvar.

Och ett par har de förblivit sen den dagen.

– Vad är det som gör att man tittar nån i ögonen och bara faller? Men det är en väldig skillnad på då och nu. Efter alla år av bedrövelser, glädje, sorger och ungar har vi vuxit ihop. Jag menar, jag är fortfarande förälskad i Bosse, men på ett helt annat sätt än då. Det är både tråkigt och skönt att känna varandra så väl som vi gör. 27 år?…

Ungefär när Mona och Bosse gifte sig gifte sig också många av deras vänner. I dag är alla dessa vänner skilda.

Det är svårt att hålla liv i en kärleksrelation men, tyvärr, trots att hon själv lyckats, Mona har inga enkla råd att dela ut i konsten.

– Ska jag vara seriös blir svaret: vi förlorade ett barn (sonen Johan dog i en hjärtsjukdom vid ett års ålder). Det finns vissa saker som bara gör att man svetsas samman. Man vet: Nu är det vi i fortsättningen. Alla har haft bekymmer, det har också vi haft, men det blir så smått när man delat en sån här upplevelse. I alla fall var det så det kändes för oss.

Kriser fungerar så. De ställer allting på sin spets. De tvingar oss att bekänna färg. Vilket virke är vi av? De kan svetsa samman. Eller tvärtom: bryta isär.

Kanske kan man säga att Johans död räddade livet på Monas politiska karriär. Det finns rätt gott om citat från Sahlinaffären för 12 år sen där hon håller upp honom som en livlina. Hon resonerade ungefär som pojken i filmen ”Mitt liv som hund”. Han som tittade livets alla jävligheter rätt i ögonen med orden:

– Det kunde ha varit värre. Jag har haft tur. Om man jämför?…

Mona använde sig av samma typ av relativism – med den skillnaden att hon jämförde med sig själv: Sahlinaffären var att likna vid en bris i jämförelse med den känslomässiga, allting förintande storm, det var att förlora ett älskat barn.

Men likväl tog den hårt på henne.

I efterdyningarna ifrågasatte hon sin kärlek till partiet och vad gällde att bli statsminister avfärdade hon blotta tanken. Aldrig!

Däremot välkomnade hon moraldebatten som följde i skandalens spår.

– Vad är en felfri människa och är det vad vi söker? Vad ska en politiker vara? Säg bara att man rannsakar sina kompisar och tar bort alla som suttit i fängelse, som skilt sig, som varit otrogna och så vidare. Jag menar, bort med alla. Kvar finns bara de perfekta?… De vill man ju inte umgås med, säger Mona.

Det var väl ungefär det som folk i allmänhet och sossarna själva kom fram till. Hon hade inte pröjsat alla räkningar i tid, okej, men hon hade DET. Annars hade inte Mona, om än 11 år efter utsatt tidtabell, blivit det hon är i dag: partiledare. Efter mordet på Anna Lindh och sen valförlusten och Göran Perssons omedel- bara avgång på det fanns det bara en som var betrodd att styra skeppet.

– Just nu var det en kvinna som partiet ville ha. Nåt annorlunda. Och då fanns jag där. Det är en orsak. Sen har

jag långsamt tagit till mig vad många sagt genom åren, att jag är bra på att formulera saker, att föra ut vad socialdemokraterna står för. Trots eller tack vare 25 år i riksdagen märker folk att jag tycker att det är förbaskat kul, att jag brinner för nåt.

Hade Göran Persson kul? Brann han? Det känns som att Mona Sahlin verkligen är nånting helt annorlunda. Hon bär just där Göran Persson brast.

Förstår jag saken rätt ska hon och partiet inte återta regeringsmakten genom radikala nya förslag, utan genom att på ett trovärdigt sätt stå upp för ett klassiskt sosseideal: Den som har det sämst ska trots allt ha det ganska gott.

– Senast tyckte många väljare som vi. Men de var osäkra på om vi tyckte som vi?… De hörde ord om att slåss mot arbetslöshet. Om att stå upp för att skatter skulle gå till de mest behövande. Men de litade inte på att vi skulle kämpa för det efter valet.

– Att vinna nästa val handlar om att få folk att lita på att vi är de sossar vi står upp för att vara. För jag tror att de som röstade på borgarna senast innerst inne inte gillar att klyftorna växer, att fattigdomen växer. Också de tycker att de med de största inkomsterna ska vara med och pröjsa mera än de som har de lägsta inkomsterna. Kan vi visa att vi verkligen står för det, att det vi säger, det tänker vi också göra, ja, då vinner vi nästa val.

– Det handlar om tillit och trovärdighet, säger Mona, sossarnas sjunde partiledare.