Hur kan vi blunda för könsaborter?

Vissa saker gör sig bäst på avstånd. Som det här med könsaborter.

Vi orkar ta i frågan om vi placerar den långt från Sverige, i Indien eller Kina. Hukade över morgontidningen konstaterar vi att ”dom där borta inte vet bättre”.

Och i samma sekund byts obehaget i magen mot en suck av lättnad över att vi bor i trygga, jämlika Sverige.

Här könsaborterar vi inte. Vi vet bättre. Punkt.

Problemet är att det inte stämmer. Jag vill påstå att könsabortering visst förekommer i Sverige. Helt lagligt, dessutom.

För en tid sedan lanserades ett receptfritt ”hemmatest” i USA. Det ger svar på ett par minuter. Grönt streck för pojke och orange för flicka. Testet går att köpa över nätet, och flera svenskar har redan beställt, under förevändningar som att ”det kan vara kul att veta.”

Jo, visst kan det. Men lägg till vi i Sverige har fri abort till vecka 18. Plötsligt uppenbarar sig en gråzon. En möjlighet. Ett fördärv.

Säg den kvinna med fyra söner som inte drömmer om en dotter? Kanske är det hennes sista chans.

Testet gör det möjligt att välja och välja bort. Ingen behöver veta. Och vem har rätt att döma?

Att hänvisa till en annan del av världen när vi pratar om könsaborter må kännas skönare i magen. Men det är att blunda.

Vi står inför en tid då vi kan designa bebisar. När ska vi våga se det – och när i helskotta ska vi börja prata om det som sker här hemma, på vår egen bakgård?