Så hotar graviditeten vänskapen

Barnlösa Fanny: "Avundsjukan river och sliter i kroppen"

I början av året började flera i min omgivning rapportera om sin kommande babylycka. Till och med min syster. Givetvis helt oplanerat, vilket för mig kändes som ett rent slöseri. Mina tårar rann av både avundsjuka och lycka.

När jag för några veckor sedan fick besked av min allra närmaste väninna att även hon väntade tillökning gick min värld i kras. Jag höll masken och log mitt allra största leende. Gratulerade och kramade samtidigt som hon fick mig att lova dyrt och heligt att stötta henne. Men när vi skilts åt och jag satt ensam med min babysorg kom tårarna.

Jag grät floder, men försökte tänka som en moraliskt riktig människa. ”Vad kul för dem, underbart, det är väl klart att jag ska stötta henne och unna henne detta”. Men i nästa sekund kom tankarna som egentligen uppfyllde hela mig. ”Varför i hela helvetet ska vi som har längtat i över ett år efter graviditet, och som är så förberedda, inte lyckas med den mest mänskliga och meningsfulla uppgift som finns?”.

Jag tycker synd om oss, och synd om alla andra barnlösa par. Det enda jag har lyckats bli är avundsjuk. Den fulaste sjukan som finns, och som är ganska svår att dölja. Den river och sliter i kroppen, som för varje dag känns lite mer infertil. Tänk om jag kunde byta ut min kropp mot en knarkande whitetrashbruds, som blir gravid så fort hon bara tittar på en man. Alla dessa oönskade barn helt i onödan när det finns par som vi.

Avundsjuk... bara så jävla avundsjuk.”

/Fanny, 35

Gravida Camilla: "Jag blir straffad för min babylycka"

Hon och hennes sambo hade försökt bli gravida i närmare två år när jag kom med min egen glada nyhet. Detta resulterade i att jag omgående uteslöts från fester och fikastunder – ja, alla tillfällen där jag tidigare varit medbjuden i egenskap av ”en i tjejgänget”.

Hon skrev ett brev till mig där hon förklarade hur illa hon tagit vid sig av att jag lyckats bli gravid och ”det utan att ens försökt särskilt länge”, och att hon inte klarar av att umgås med mig just nu (och kommer väl inte klara av att göra det sen heller, för då finns ju bebisen).

Jag skrev tillbaka att jag förstår att hon mår dåligt, att jag absolut inte vill få henne att må så. Jag lovade att försöka undvika att prata om min graviditet när hon var med, och det fungerade så länge som magen inte syntes.

Men när man inte kunde undgå att se den växande kulan var jag inte längre en i gänget. Inte ens den tjej som jag först var kompis med frågar om jag vill följa med – bara om det är jag och hon som skall träffas.

Att inte få vara lycklig över att vänta barn, och att inte ha vänner som delar min glädje, känns smärtsamt. Att i stället behöva ha skuldkänslor känns ännu värre.

Jag delar min väninnas frustration och sorg över att de inte lyckats bli med barn än, men jag kan också konstatera att gravidavundsjuka utesluter en från gemenskap och glädje.”

/Camilla, 33