Veckans Wow!
Danyl Johnson kan sjunga jättebra, så bra att han gjorde succé i årets upplaga av brittiska The X-factor. Juryn blinkade bort fejkad glans i ögonvitan och drog efter andan. De var nämligen väldigt glada över att han sjöng bra trots att han varken var fel eller ful. Frågan är bara hur vi ska komma ihåg honom nu när han inte väger hundra kilo eller ser ut som någons mormor.
Veckans Wärsta!
Segenya var för manlig och för bra för att kunna vara på riktigt. Undrar om det inte finns en penis inklämd mellan låren, tänkte alla missunnsamt och ropade varg. Ska det vara så godtyckligt? Om vi ska ifrågasätta manhaftiga kvinnor som presterar bra så borde vi väl ifrågasätta fjolliga män som presterar dåligt. Vad är det du döljer Linus Thörnblad?
Visar inlägg från de 3 högst rankade bloggarna
Från bloggen: fotbollsfrun
29 aug 10:02
Från bloggen: WitchBitch - Birgitta Alvskogen
29 aug 18:11
Från bloggen: East of the sun, west of the moon
30 aug 11:01
Jag hatar att prata i telefon. Hatar. Ringer det är jag lika kort mot mamma, vännen eller älsklingen som jag är mot någon som ringer och vill sälja en prenumeration på Speedwaynytt.
Jag vill träffas, fika, äta middag, skvallra och jag står inte ut med blablabla i en lur, jag vill bara lägga på.
”Jag är helt livrädd när jag ringer till dig, jag drar mig för det in i det längsta, sedan ringer jag och fattar mig extremt kort och ändå kan jag höra genom luren hur du himlar med ögonen och bara vill att det ska vara över”, sa en kompis till mig för ett tid sedan.
Det är ett under att jag har några vänner alls.
Men jag är desto snällare när vi umgås.
Jag är som en sur gammal gubbe som vill bromsa utveckling och tekniska triumfer.
Jag har en mobil men använder den som en komradio. Endast när jag ska meddela något mer kortfattat än morsekod och ”Jag är på väg hem sätt på potatisen, kom” använder jag min dyra mobiltelefon. Skriker i luren gör jag också och håller den en bit ifrån mig eftersom jag inte vill få cancer i kinden.
Skulle jag ge mitt barn en mobil? HAHAHA skulle inte tro det.
Min personliga gräns går vid tretton, tolv om de städar rummen så att jag kan komma in och dra med ett fuktat finger längs med alla ytor. Inte så mycket som en ljusgrå molekyl ska fastna på fingret.
Att ge ett barn en mobiltelefon är att legitimera att de ska bli vuxna i förtid. Barn är inte små vuxna, barn är barn. Barn behöver gränser, villkorslös kärlek, rutiner, trygghet och rena underkläder. De behöver ingen mobiltelefon. De har hela livet på sig att stråla sig i hjärnan med datorer, Ipods och annat elektriskt. Många vuxna är helt besatta av sin mobiltelefon. Om man har den i jobbet är det en sak, annars är det bara löjligt, det är bara akutläkare och brandmän som måste kunna nås hela tiden. Varför tillföra ytterligare ett stressmoment i barnens liv?
Att vänta på nästa steg i livet är en del av utvecklingen. Första gången man går till skolan, första gången man får cykla hem med en husnyckel runt halsen, första gången man får passa ett småsyskon. Varför ska en sjuåring ha en mobiltelefon? En sjuåring ska få en klocka och lära sig att använda den så att de kan komma i tid till potatisen.
Min sjuåring ska klättra i äppelträdet, hoppa på den fula studsmattan och följa med kompisar hem från skolan.
Messa bort sin tid kan hon göra i högstadiet.