”Hittar han mig dödar han mig”

Orden är svenska men språkmelodin amerikansk. Det är nio år sedan hon kom till USA och som första kvinna beviljades asyl på grund av hustrumisshandel.

– Jag är fortfarande den enda som lyckats med det, säger hon från en telefon vars nummer hålls hemligt.

Hela Marias tillvaro är hemlig. Sedan hon lämnade sin våldsamme man i Sverige har tillvaron handlat om att överleva – anonymt.

När de svenska myndigheterna gav upp och inte ansåg sig kunna skydda mamman och hennes barn lämnade hon landet och lyckades 2003, med hjälp av en människorättsadvokat, få asyl i USA.

– Jag har känt mig misstrodd, men bara i Sverige. I USA lyssnar man mer på förföljda kvinnor.

I dag bor hon med sin nye man Jeff i ett brunt hus med pool. Det är allt hon vågar berätta.

För grannarna och de nya vännerna är hon den äventyrliga svenskan som bara ”råkade” hamna i USA. För släkten och de gamla vännerna i Sverige är hon någon som ringer ibland, men de vet inte varifrån.

– I dag litar jag bara på min man Jeff och på min pappa. Jag vet att min exman fortfarande letar efter mig. Men han kommer aldrig att hitta mig.

Ständig skräck

Hon säger det med stark röst. Ändå sitter skräcken i.

– Jag förstår ju att om han hittar mig så dödar han mig. Jag lägger aldrig ifrån mig väskan med id-handlingarna och jag har inga bilder på mig och barnen i huset. Om jag måste ge mig iväg vill jag inte ha lämnat spår efter mig. Jag tittar alltid bakom mig, det har blivit en sjukdom.

Officiellt är hon hemmafru, men i verkligheten har hon skrivit böckerna om sin flykt – ”Gömda” och ”Asyl” tillsammans med Liza Marklund och ”Mias hemlighet” på egen hand.

– Under skrivperioderna vaknar jag på nätterna och kan känna hans händer mot min hals, att han stryper mig. Men som nu, efter en bok, är det skönt. Då försvinner mardrömmarna.

I augusti kommer hennes och Aftonbladetjournalisten Kerstin Weigls senaste bok, ”Mias systrar”, som handlar om tre andra kvinnoöden.

– Det är kvinnor som kontaktat mig genom förlagen och några av dem har jag hjälpt till ett nytt liv, säger mamman som önskar att hon kunde lämna allt skrämmande bakom sig och njuta av sitt säkra liv, av solen och sitt nya barnbarn.

– Men eftersom Sverige inte kan gömma undan kvinnor som hotas till döden så bara kan jag inte neka dessa kvinnor hjälp. Jag vet att ett par av dem inte skulle ha levt i dag.

Varnar för snabb flykt

Hennes egen sorg kan hon bara acceptera, inte hantera. Och telefonsamtalen till Sverige blir allt färre.

– Det finns ett stort hål i mig. Vänner och släkt har levt vidare. Vi har inte delat någonting de senaste 14 åren. Det är som att gå på klassträff, få lite intryck av hur de lever – och lämna allt igen. Saknaden efter mina kära är jättestor, men se på Fadime och Pela – allt de önskade var att träffa sina kära en gång till. I dag är de döda.

Maria Eriksson har hjälpt flera kvinnor att ingå skenäktenskap i USA.

Samtidigt varnar hon kvinnor som känner sig hotade för att förhasta sig till ett nytt land.

– Jag har den lyckligaste tiden i mitt liv nu men det är viktigt att tala om att de inte ska resa till USA helt på egen hand. Det måste planeras noga och det är inte lätt. Jag önskar inte min värsta ovän den resa jag och mina barn gått igenom.