”Andar kunde dyka upp när som helst”

”När jag var liten lekte jag ofta på mitt rum med mina så kallade låtsaskompisar. Mina föräldrar sa att jag hade ovanligt livlig fantasi. Men i dag är jag övertygad om att det var barn från andevärlden som besökte mig.

I tonåren fick jag höra av mina vänner att jag var medial. Fast det tror jag i och för sig att många är utan att veta om det.

Vissa har förmånen att kunna träna upp den mediala förmågan mer än andra, jag är en av dem. Det är ungefär som med pianospelande – alla kan lära sig att spela Gubben Noak men bara ett fåtal kan bli konsertpianister.

Mitt första synliga minne från andevärlden är från gymnasietiden. Jag såg en farbror i min soffa. Han såg ut som en industriarbetare, klädd i blåställ och keps. Hans uppenbarelse påminde ungefär om när man ­tänder en lampa då det är mörkt och man ser sin egen spegelbild i fönstret.

När jag såg honom blev jag väldigt rädd. Men jag gick genast därifrån och försökte förtränga upplevelsen. Nästa gång jag gick förbi soffan var den tom, och ­sedan tänkte jag inte mer på det.

Under kommande år skulle jag uppleva liknande händelser. Men det var inte förrän jag hade fyllt 30 och fått mitt andra barn som något hände med mig. Det skedde i samband med att jag var helt slutkörd som mamma och fick tips om att börja meditera.

Meditationen blev som en drog, jag gick in i mig själv och började höra saker som jag aldrig hade hört förut.

Avlidna anhöriga dök upp och började kommunicera med mig – dels i huvudet som tankar, dels som en närvaro utanför mig själv i rummet. När jag vågade lita på mina förnimmelser började jag se och höra allt mer. Efter ett tag behövde jag inte ens meditera för att se andar. De kunde dyka upp när som helst, till och med när jag stod och lagade mat.

Efter ett tag började jag beskriva för kompisar och grannar hur deras bortgångna släktingar såg ut, vad de hette och vad de sa.

Ju mer jag hörde och såg desto mer fascinerad blev jag. Snart for jag till London och gick på en andlig skola. Där utvecklades min mediala förmåga ytterligare och jag fick ett certifikat från ett engelskt medium.

När jag kom hem igen började jag ­arbeta med sittningar, med en person åt gången. Det går till så att kundens släkt, vänner och arbetskamrater från den andra sidan gör sig hörda och vill lämna ett budskap. Om jag kan ge kunden ett lugn, ­genom att till exempel förmedla att en anhörig mår bra, så känns det ­fantastiskt. Det är en oerhörd ­gåva att kunna hjälpa människor och visa att livet fortsätter efter döden.

Numera anordnar jag även storseanser, det vill säga ­möten med många människor som vill komma i kontakt med ande­världen. Dessutom håller jag ­kurser i ämnet, och vägledningssamtal om arbete och privatliv. De senare är till för kunder som vill få en hint om ifall de är på rätt väg i livet. Jag brukar kunna se om de har särskilda gåvor eller talanger som de skulle kunna utveckla.

En del vill höra ­exakt vad som ska ske i framtiden. Men jag är kluven till det. Det kan utnyttjas åt fel håll; folk kan lägga ner massor av pengar på att någon ska berätta om deras framtid för att sedan slippa ta ansvar för sina egna liv. Jag tror inte att verkligheten är förutbestämd, utan att var och en formar sitt eget liv. Men så har jag inte heller någon förmåga att förutspå exakt vad som kommer att hända. Tack och lov har jag aldrig kunnat se hemska saker som dödsfall, men det händer att jag kan se glimtar av framtiden. Som när jag var tonåring och rätt som det var sa till en vän att hon skulle träffa en ljushårig kille som jobbade på posten. Efter ett par månader kom hon hem till mig och sa: Det stämde, Erika, nu har jag blivit ihop med en sådan.

Fast man vet inte, hon kan ju ha dragits till honom som ett resultat av vad jag tidigare hade sagt.

Många tror att jag ständigt är uppkopplad till andevärlden. Men så är det inte, som medium väljer man aktivt när man vill ”tuna in” eller ”tuna ut”, det vill säga öppna eller stänga sig för den. När jag inte är mottaglig är jag precis som vem som helst, en tvåbarnsmor som hämtar barn på ­dagis och handlar mat. Det förväntar sig inte alla. En gång mötte jag en kund när jag var och storhandlade, hon blev så förvånad! Hon trodde bara att jag satt och pratade med ­andar hela dagarna.

Det är fantastiskt att kunna ­arbeta som en länk mellan två världar, det känns som mitt kall ­i livet. Men det har varit en jobbig resa hit. Många ­omkring mig tyckte att jag – en vanlig tjej som jobbade på kontor – var hel­konstig som sa mig kunna tala med andar. När jag sa upp mig för att starta eget fick jag spydiga kommentarer som: Äsch, medium – det är väl inget yrke.

Inte ens när jag gick en starta eget-kurs fick jag något stöd för mina idéer. Du kan ju ­inte ­livnära dig på detta, fick jag höra. En del tog avstånd från mig helt, andra vänner stannade kvar.

Även min man hade till en början sina funderingar. Eftersom han aldrig har varit med om det som jag har, kunde han inte förstå mig riktigt. Men det har aldrig påverkat vår relation. Han har stått stadigt vid min sida och ­stöttat mig eftersom han har märkt att jag har mått bra av att göra det här. Det faktum att jag är lycklig gör ju också gott för vår relation.

Trots att många motarbetade mig valde jag att följa min intuition. Och det var tur, för i dag har jag många kunder av alla möjliga sorter. ­Alltifrån människor som är övertygade om att andevärlden finns och vill få kontakt med den, till skeptiker som vill hitta bevis på att det jag säger är nonsens.

På många sätt kan jag förstå dem som inte tror på ett liv ­efter döden. Varför skulle de tro på ­något som de aldrig har upplevt? Men jag har faktiskt inget behov av att bevisa något för dem. Fast det är klart, det är rätt häftigt de gånger jag kan beskriva hur deras ­avlidna anhöriga ser ut och vad de heter. Eller berätta ­saker som bara skeptikerna själva kan känna till. Då blir de tysta.”