Helenes barn hade Downs syndrom – gjorde abort

Fler än hälften av alla kvinnor som får reda på att deras foster har Downs syndrom väljer att abortera bort dem.

Helene är en av dem.

Det var för tre år sedan som Helene och hennes make Stefan väntade sitt tredje barn. Strax före jul fick de veta, genom det så kallade KUB-testet, att det fanns en 50 procents risk att deras barn skulle födas med Downs syndrom. Någon vecka senare fick de ett preliminärt besked från moderkaksprovet som fastställde diagnosen.

"Såg bara problemen"

Helene och Stefan fick en chock. De hade två friska barn och hade knappt tänkt tanken att det här var något som kunde hända dem.

– När man får det här beskedet slussas man snabbt in i någon form av läkarkarusell och vi hade kort tid på oss att fatta ett beslut. Vi försökte se om det fanns någon slags jourgrupp för folk i liknande situation men det gjorde det inte. Vi sökte egen information på internet men fick till slut gå på känslan, säger Helene.

Både Helene och Stefans känsla var att de inte ville behålla barnet och de tog tillsammans ett beslut om att göra abort.

– Vi diskuterade för och emot. En del med Downs syndrom lever jättebra liv och en del får en massa följdsjukdomar och dör unga. Vi funderade på hur det skulle bli för våra andra barn med ett sjukt syskon, om vi skulle bli tvungna att flytta till ett handikappsanpassat hus, ändra våra liv. Vi visste inte vilken grad av funktionsnedsättning barnet skulle få, säger Helene.

– Vi såg inga av möjligheterna, bara problemen.

Blev gravid igen

Någon vecka senare lades Helene in på sjukhus för att göra en abort.

Det blev mycket värre än hon trott. Redan innan ingreppet började hon tvivla på om beslutet var riktigt.

– Det kändes helt sjukt. Vi åker in till ett sjukhus och de hjälper oss att döda vårt barn – och det är helt lagligt. Hela processen kändes helt sinnesjuk. Vad har vi rätt att fatta det här beslutet?

Några månader efter aborten blev Helene gravid igen. Hon gjorde ännu ett test, men denna gång var barnet friskt. Helene säger att hon inte vet vad de hade gjort om barnet haft Downs syndrom igen.

– Det är så lätt att tro att man vet exakt vad man skulle göra, men när man väl är mitt i det är det otroligt svårt. Jag är ju jätteglad för vår son men ofta tänker jag på våra handlingar och den oskyldiga flickan som aldrig fick en chans. När jag fött fram henne låg hon som en barbiedocka på ett silverfat och hade verkligen inte gjort någon något ont i den här världen säger Helene.

"Finns de som dömer"

Varken Helene eller Stefan har pratat med utomstående om barnet som aldrig blev. Deras familjer känner till vad som hänt, men de har inte berättat för så många vänner.

– Dels känner jag lite av en skamkänsla. Vad är det för fel på oss som får ett sjukt barn? Var det rätt att göra abort? Sedan finns det folk som kan döma oss för vårt val. När vi märkte det slutade vi att berätta.

Helene säger att hon aldrig skulle kunna ge någon annan i liknande situation något råd.

– Det är nog så otroligt individuellt. Det beror mycket på om man har fler barn och hur familjefsituationen ser ut. Livet ändras ju mycket när man skaffar barn och med ett sjukt barn förändras det nog mer.