”Jag hade skämt ut min familj när jag skilde mig”

Sara, 31, kom till Sverige med sin familj från Irak när hon var 19 år. Hon trodde på en trygg framtid i ett land där kvinnor och män behandlas lika. Så blev det inte. Efter flera års misshandel lyckades hon fly, först från sin make, sedan från sina kusiner.

När vi träffas sitter hon ihopkrupen i en soffa på jourhemmet där hon bor. Hennes ögon flackar över rummet. Hon är rädd och har svårt att hålla tårarna borta. Men alla sparkar och slag har också väckt en ilska i henne. Och det är kvinnorna – inte männen – hon riktar den mot.

–?Många män från min kultur uppfostras till att övervaka och kontrollera sina fruar. Så länge deras mammor inte lär dem att behandla kvinnor som jämlikar kommer våldet att fortsätta. Det är jag övertygad om.

Döljer sina blåmärken

Det finns flera tusen kvinnor som Sara i Sverige. De flesta blir aldrig sedda, aldrig hörda. I stället vänder de bort sina blickar och döljer sina blåmärken.

Sara vill vara deras röst. Hon vill berätta hur verkligheten och vardagen bakom det vi kallar hedersvåld kan se ut.

Hennes egen historia är klassisk. Hon gifte sig med en landsman som länge funnits i bekantskapskretsen. Hennes mamma och pappa var emot äktenskapet då den blivande mannen inte ansågs fin nog. Saras mamma förklarade att om dottern ändå bestämde sig för att gifta sig, fick hon själv ta ”eventuella konsekvenser”. Sara förstod inte vad hennes mamma menade, mannen var ju så snäll, uppvaktande och kärleksfull.

–?Så fort jag blivit hans fru ändrade han ton mot mig. Han blev otrevlig, gick och kom som han ville och krävde att jag skulle vara honom till lags.

Slagen haglade

Sara minns tydligt den första smällen och hur den fick henne att tystna.

–?Vår äldsta son var bara fyra dagar gammal. Jag hade jätteont eftersom jag blivit förlöst med kejsarsnitt. Min man tyckte att jag var larvig som gnällde och sa att jag skulle göra som han sa. När jag igen förklarade att jag var sydd och inte kunde, kom smällen. Rakt i ansiktet.

Med sonen på armen förklarade Sara gråtandes att hon skulle bättra sig, men slagen fortsatte ändå hagla över henne. På en sekund hade mannen hon älskade förvandlats till ett monster. Hon tog skydd med armen, sonen skrek och Sara minns att hon lyckades ta sig in i sovrummet och låsa dörren.

Där kom verkligheten i kapp henne.

Hon lovade sig själv att aldrig mer klaga eller säga emot.

–?Min man fortsatte ändå att slå mig nästan varje dag. I början försökte jag berätta för min mamma men hon sa bara att hon inte tänkte lägga sig i. Hon hade ju varnat mig.

Livrädd och på sin vakt

Sara födde tre barn på åtta år, hon gick i skolan för att lära sig svenska, och hon skötte hela hushållet medan hennes man gjorde som han ville.

–?Om barnen var ledsna eller bråkade krävde han att jag skulle få ”tyst på ungarna” annars fick jag stryk.

Sara var livrädd och på sin vakt hela tiden. Huset måste vara i toppskick, maten måste stå på bordet, barnen måste vara tysta.

–?Vissa dagar var jag helt svimfärdig men jag vågade aldrig prata med någon om hur jag hade det. Jag fick inte ha några vänner, jag fick inte prata med okända.

Sara var ensam, i ett land långt hemifrån, och hennes liv var en enda lång mardröm.

Under ett besök på BVC (Barnavårdscentralen) anade en sköterska att allt inte stod rätt till. Men som många andra misshandlade kvinnor höll Sara god min och styrde undan misstankarna.

–?Jag förstod att det bara var en tidsfråga innan någon skulle genomskåda hur mitt liv såg ut. Mina barn var ängsliga och äldsta sonen visade tydligt hur rädd han var för sin pappa och andra vuxna män.

Omgivningen anande

En dag tog förskolepersonalen Sara åt sidan och berättade att hennes son brutit ihop och sagt att ”pappa kommer döda mamma.”

Sara hävdade än en gång att allt var bra och att det rörde sig om ett missförstånd. Men i henne växte paniken. Vad skulle hända om omgivningen på riktigt började förstå? Skulle hennes man döda henne då? Skulle hon bli av med barnen?

Ju tröttare, ledsnare och svagare Sara blev, desto mer styrk fick hon.

–?En dag blev han helt galen och började vifta med en kniv. Jag fick upp ytterdörren och sprang ut ur lägenheten. Jag sprang och sprang. Han kom efter och skrek att jag var död.

Sara tog sig in på sina barns förskola för att söka skydd. Personalen låste alla dörrar och ringde polisen.

När polisen kom trodde Sara att hon äntligen blivit räddad, av Sverige.

Men mardrömmen fortsatte.

Nu hade Sara blivit en skam för familjen. En skam som ingen svensk lag rår på.

–?I min kultur är manlighet viktigare än något annat. Män som blir kränkta förlorar sin heder inför andra män och inför sina familjer. Svenska lagar och regler bryr de sig inte om.

Saras mamma uttryckte sin besvikelse över dotterns agerade. ”Du borde ha varit tyst och gjort som din make krävt, då hade allt varit frid och fröjd nu.”

Flytta hem

I ett år levde Sara och barnen på flykt i Sverige. Hennes make höll sig borta, hennes familj ville inte veta av henne.

För två år sedan skilde sig Sara. Då tyckte hennes mamma att det var bäst om dottern flyttade ”hem” igen.

–?Jag förstod först inte varför hon plötsligt ville ha mig i sitt liv, men det dröjde inte länge innan jag insåg att min familj bestämt sig för att ta över kontrollen av mig.

Saras tre kusiner började vaka över henne, natt som dag. Och snart hade hon återigen anpassat sig till ett liv som fånge. Sara brukade smygtitta på svenska kvinnor när hon var i lekparken med barnen. Hon funderade över om hennes liv någonsin skulle kunna bli som deras?

Hon ville skrika och be om hjälp, berätta om sitt liv. Istället log hon för att dölja sin smärta.

Hennes liv skulle aldrig bli som deras. Hon skulle aldrig bli fri från skuggorna som väntade runt hörnet.

–?En gång fick jag lov att åka hem själv från skolan. Jag var lycklig. Men jag missade bussen och blev en halvtimme sen, det höll på att kosta mig livet. Mina kusiner ville aldrig sluta slå.

”Skulle ju ändå dö”

Sara får tårar i ögonen när hon berättar.

–?Den dagen svalde jag 25 värktabletter, jag skulle ju ändå dö. Men kontrollen över hur, ville jag ha själv. Min sista lilla värdighet.

Sara magpumpades på sjukhus och överlevde. Socialtjänsten kopplades in men kunde inte erbjuda Sara ett eget boende. I stället tyckte hennes kontaktperson att hon borde vara tacksam över att hennes mamma upplät en del av sin lägenhet till henne och barnen. Anledningen till självmordsförsöket kände ingen till. Sara vågade inget säga och för tredje gången fann hon sig inlåst och omringad av plågoandar.

–?Mina kusiner kallade mig lössläppt, jag hade skämt ut hela familjen som skilt mig. Jag skulle dö, så var det bara. Eller möjligen gifta om mig, om en annan man nu ville ha mig.

Trygga på jourhemmet

En tid senare försökte kusinerna ha ihjäl Sara på öppen gata, mitt på dagen. Ingen vågade ingripa.

Sara visste att hon måste ta sina barn och fly.

–?Jag hamnade på sjukhus med spräckta trumhinnor och näsan blödde i flera dagar. Men den här gången blev jag tagen på allvar. Jag fick ny kontakt med socialtjänsten och blev hjälpt. Nu är jag och barnen här på jourhemmet. Och vi är trygga.

Sara hade tur som överlevde. Det hade kunnat gå för henne som för Fadime och Pela. Hur länge ska det pågå, undrar hon? Det grymma våldet, hatet och den viktiga hedern. Varför får det aldrig något slut?

Sara säger att männen kommer fortsätta slå så länge kvinnorna tiger och inte vågar anmäla.

–?Att vara invandrarkvinna i Sverige är svårt. Vi är vilsna, vi är fast mellan vår familj, vår kultur och det svenska samhället. Vem ska hjälpa oss och vem ska föra vår talan?