”Man behöver inte grubbla över orsaken”

Sverige blir omkört i jämställdhetstoppen – från etta till fyra på ett par år.

Samtidigt som man blir lite glad över att andra länder blir bättre är det pinsamt att se hur Sverige stagnerar.

För man behöver inte köra sådär svindlande fort för att köra om någon som bromsar.

För ett par månader sedan kunde man läsa att uttaget av pappadagar ökar.

Artikeln andades positivitet och om man lät bli att titta i tabellerna på procentsatserna över uttagna dagar kunde man nästan tro att föräldradagarna delades lika mellan kvinnor och män.

Men ack så snigelaktigt långsamt det ökar, och det man förväntades göra vågen åt var att papporna i snitt tog ut ca 22 procent av alla dagar.

Är det verkligen någonting att vara stolt över, att papporna är hemma med sina barn var femte dag?

Är det inte snarare löjeväckande hur man kan ligga så högt som fyra på FN:s jämställdhetslista med så usla siffror?

Till och med på arbetsplatser som Babyproffsen, som försörjer sig på att människor skaffar barn, diskrimineras gravida kvinnor.

De går från perfekta barnfria anställda, till perfekta potentiella kunder, över en natt.

Man behöver ju inte direkt ligga sömnlös och grubbla över orsaken.

De får sparken, därför att de kommer att vara hemma med sina barn fyra dagar av fem, under det kommande året.

Det krävs heller inget geni för att förstå att det skulle se annorlunda ut om det var samma ”risk” att ha manliga anställda som det är att ha kvinnliga.

Den stora massan gör som den alltid har gjort, så länge förutsättningarna inte ändras.

Det enda som verkar fungera är att låsa föräldradagarna, så varför inte låsa fler?

Vad väntar vi på?