"Jag känner inget moraliskt ansvar"

– Jag känner inget moraliskt ansvar, säger upphovsmannen Petter Sävström.

Det började som ett litet projekt för tre år sedan. Allkonstnären Petter Sävström, 35, upptäckte att bloggen var ett smart och enkelt sätt att nå världen. Och gratis.

– Att publicera alster i tryck kan vara krångligt och dyrt. När jag upptäckte att jag kunde kåsera och publicera mina små verk genom att blogga, tvekade jag inte en sekund, säger Petter och går i väg för att se om kaffet puttrat klart i bryggaren.

Driver bokförlag

Vi ses i ett garage omgjort till konstnärsstudio. På väggarna hänger skisser, oljemålningar och teckningar, golvet är belamrat med färgtuber och penslar.

Förutom konstnärskapet driver Petter härifrån sitt bokförlag Apans lilla förlag, som ger ut titlar signerade P. Sävström.

Likheten mellan bloggens namn och bokförlagets viftar Petter bort med en axelryckning. Han menar att det inte finns något samband. Nej, han bloggar inte för att marknadsföra sitt förlag. Absolut inte, varför skulle bloggen i så fall handla om ett påhittat kontor?, undrar han.

– Apans lilla blogg är bara en kul grej. Jag kan få en tanke eller en känsla och på någon minut få ut den eller en teckning jag ritat på nätet.

Att han ljuger i sin blogg ser han inte som ett problem. Han tycker snarare att det är läsarens ansvar att bedöma och värdera sanningshalten i bloggar.

– Samma grej gäller ju när man läser tidningar. Som läsare bör man vara lite vaken och inte automatiskt förutsätta att allt är sant.

Petter ställer fram kaffemuggarna på bordet, mellan penselburkar och annat jox och berättar om kontoret Skogen.

– Som jag ser det kan Skogen representera vilket kontor som helst. Det skulle kunna vara en bilverkstad eller ett försäkringsbolag. Personerna som arbetar på kontoret är en sammanslagning av olika människor som kan tänkas jobba på ett kontor.

Men du ljuger ju?

– Nja, jag skarvar på sanningen. Men det finns stråk av verklighet och självupplevda händelser i bloggen. Det kunde ju faktiskt ha hänt. Å andra sidan, vem har sagt att en blogg måste vara sann? De flesta har inte så intressanta liv att det räcker för att väcka nyfikenhet. Man skiter liksom i vad folk har ätit till lunch.

Men den som läser Apans lilla blogg får aldrig veta att den är fejk. Det är underförstått, menar Petter.

Själv ser han sin blogg som ett skönlitterärt verk, eller ett online fanzine. Och den är ju ganska harmlös, fortsätter han. Det förekommer ingen smutskastning, inga starka personliga åsikter eller namn på personer.

– Jag har inget behov av att provocera eller vara elak. De finns redan alldeles för många krönikörer och andra som sticker ut hakan och har massa åsikter. Om jag fick för mig att skriva något i den stilen skulle jag absolut göra det under mitt eget namn.

500-1000 läsare varje dag

Apans lilla blogg har 500 till 1?000 läsare varje dag. Ingenstans står något om bloggens avsändare. Ändå väljer Petter att visa sig i en tidning med både namn och bild. Hur går det ihop?

– Det kanske kan öka trafiken till bloggen, funderar han.

...och via bloggen till bokförlaget, gissar jag. Alltså; marknadsföring?

– Nja, jo..., eller det är nog snarare en längtan efter att bli sedd, och lyssnad på. Trots allt. Subjektet har ju blivit så livsviktigt i vårt samhälle. Det syns tydligt i bloggar och tv-såpor. Alla vill bli bekräftade och tycker att världen snurrar kring just dem.

Själv läser Petter gärna andras bloggar, om de är sanna eller inte, lägger han inte så stor vikt vid. Bara det är kul skrivet och stilistiskt snyggt.

Apans lilla blogg kommer att fortsätta, tills Petter känner att den är klar.

Med andra ord, hur viktig är sanningen? Gör det något om Kontoret Skogen och människorna som arbetar där lever vidare på nätet som om de verkligen hade funnits?

Vem bestämmer var gränsen ska gå?