”På ett sätt blev misshandeln min räddning”

Han hade redan fått flera varningar av arbetsledningen på Aftonbladet. Det var mitten på nittiotalet, Christer, 29, hade jobbat sex år som vaktmästare på kvällstidningen. Han älskade sitt jobb redan då, men störst av allt var spriten. Christer drack folköl i smyg på jobbet och var ofta bakfull efter sena festnätter.

– Jag visste redan då att jag hade alkoholproblem, konstaterar han sakligt.

Kanske hade han blivit av med jobbet som vaktmästare så småningom, om han inte tagit tag i det där med sitt drickande. Men så hände det som fick Christers liv att ta en helt ny riktning.

– På ett sätt har misshandeln varit min räddning. Om jag hade fortsatt så som jag levde innan hade jag förmodligen varit både arbets- och bostadslös vid det här laget. Jag hade nog dött på grund av alkoholen.

På kvällen den 25 mars 1995 lämnade Christer sin lägenhet för att gå på fest. I området kring fryshuset i Stockholm fanns på den här tiden flera svartklubbar, Christer bestämde sig för att tillsammans med en kompis ta sig dit.

– Jag tror säkert att jag var kaxig, full var jag i alla fall. Det är jag helt övertygad om, säger Christer.

Minns inte kvällen

Han sitter hemma i sitt och sambon Carinas kök i Stockholm och berättar om kvällen som förändrade allt. Det han berättar har han fått förklarat för sig, av vänner, vittnen och folk som var där. Han har inga egna minnen av kvällen.

En kompis försökte få Christer att hänga med hem runt tresnåret.

– Jag vägrade, sa till honom att jag ville vara kvar och ragga brudar, säger Christer.

Natten blev morgon och Christer festade vidare på klubben. I en lokal intill, som tillhörde ungdomshuset Fryshuset, huserade ett gäng skinnskallar. Stället kallades Höder Dart. På morgonen, ingen vet exakt när eller varför, hamnade Christer i bråk med en av skinnskallarna. En högljudd diskussion gick över i handgemäng. Christer var flera huvuden kortare än sin rakade motståndare och föll snart till marken.

Har chockat många läkare

Det kunde ha tagit slut där, slagsmålet. Det borde ha tagit slut. Men den unge skinnskallen slutade inte. Med stålhätteförsedda kängor sparkade han på Christer som låg ned. Innan han lämnade platsen hoppade han på Christers huvud.

– Mitt gamla liv avslutades när han hoppade sönder mitt ansikte, säger Christer och tar ett djupt andetag.

Han är en annan man i dag. Han lever nyktert och på sin fritid är han engagerad i arbete mot våld och droger. Men arbetsplatsen är densamma. Christer jobbar fortfarande som vaktmästare på Aftonbladet. Där är hans livshistoria väl känd. Det kraftiga våldet mot huvudet orsakade syrebrist i Christers hjärna. I ambulansen på väg in till sjukhuset slutade hans hjärta att slå och för en kort stund var han död. Han återupplivades, rullades in på akuten och vidare till intensiven. Läkarna trodde inte att Christer hade särskilt stor chans att klara sig.

– Jag har chockat många läkare ska du veta, säger han och skrattar.

Han har få minnen från Södersjukhuset där han vårdades, först medvetslös kopplad till respirator, sedan upprätt sittande men otalbar. Han minns vagt en terrass där han fick sitta i rullstolen och röka fram på vårkanten. Han minns en intensiv längtan efter att få åka hem och han minns att han inte kunde gå alls. Han vet att hans stora idol Ulf Lundell kom på besök, för det har han sett på bild. Men han minns det inte själv.

– Jag har bara vaga minnen av mig själv före misshandeln, jag vet faktiskt inte vem jag var, säger Christer.

Kampen för att hitta sitt nya jag började på riktigt när Christer fick lämna intensivvården och flyttades till Huddinge sjukhus. Till en början handlade det mesta om att börja röra sig igen.

– På Huddinge började jag gå hos en sjukgymnast, han pressade mig så förbannat och jag var vansinnig på honom emellanåt.

Christer hade svårt att inse att han var svårt skadad.

– När läkarna sa att jag led av en förvärvad hjärnskada så blev jag bara förbannad.

– Jag skulle hem, till varje pris. Jag klättrade ur sängen, ramlade, slog mig och höll på så att de till slut fick lägga mig på en madrass på golvet i stället för i en säng.

Hans kropp var ett vrak och det mesta måste läras in igen. Men Christer minns inte att han någonsin kände bitterhet.

– Jag har nog förträngt rätt mycket, jag måste ha varit bitter i början men jag kan inte minnas några sådana tankar.

Visst funderade han en del på killen som orsakat hans skador. Den 18-årige skinnskallen greps på platsen samma morgon, nekade först men erkände senare misshandeln.

Från sjukhuset följde Christer själv rättegången via sina anhöriga, men han hade fullt sjå med sin rehabilitering. 18-åringen dömdes till tre års fängelse.

– Jag var nöjd just då, men efteråt spelade det inte så stor roll. Det som hände, åtminstone själva bråket, var lika mycket mitt fel. Jag var ingen rolig person när jag var full.

Lever nykter i dag

Den förlåtande attityden, och viljan att gå vidare med sitt oavsett vad omgivningen tycker, tillhör den ”nya” Christer. Han har sedan han blev utskriven från sjukhuset för 14 år sedan ägnat mycket tid åt arbete mot våld, han skulle gärna vilja berätta sin historia för barn och ungdomar. Att våga förlåta och gå vidare är viktigt för den som inte vill fastna i sin egen eller andras våldsspiral. Kanske är det något av en ödets ironi att den unga skinnskalle som slog sönder Christer senare själv föll offer för våldet. Sedan han avtjänat straffet för misshandeln blev han själv vittne till ett dubbelmord. Han mördades i Finland kort därefter.

– Jag hade velat träffa honom, mest för att fråga om vad det var som egentligen hände. Men nu gick det inte. Han är död och jag tycker synd om hans anhöriga som förlorat en vän och familjemedlem, säger Christer.

Christer höll sig nykter ett år efter misshandeln, läkarna sa att han var tvungen av medicinska skäl. Men när ett år gått började han dricka igen. Trots att han fortfarande jobbade hårt med rehabiliteringen lät han spriten ta över kontrollen. Hans dåvarande flickvän gjorde slut och alkoholen höll återigen på att ödelägga hans liv.

– Jag är ju alkoholist. Jag kan inte dricka sunt, säger han.

Sedan 13 år tillbaka lever han helnyktert. Beslutet tog han med en folköl i handen, som han sedan hällde ut. Sedan dess har han inte druckit.

– Jag kämpar varje dag för min nykterhet, det är inte enkelt, men jag om någon vet ju vad jag har att vinna på att sköta mina kort och ta hand om mig, säger han.

Christer har på grund av sin skada problem med simultankapaciteten.

– Jag brukar skämta om det. Jag menar det finns ju fler män än jag som inte kan göra två saker samtidigt, säger han och flinar.

Efter att under tre års tid läst in gymnasiet på en folkhögskola i Stockholm började Christer arbetsträna på sin gamla arbetsplats. I dag arbetar han 75 procent och han trivs lika bra nu som före misshandeln. Jobbet betyder allt för honom.

– Det är något med stämningen, ruljansen, energin, det är så speciellt på en tidningsredaktion.

Men han får inte sitta i växeln längre.

– Jag sluddrar ju fortfarande litegrann och det låter inte så snyggt. Men det mesta andra klarar jag av, även om det tar lite längre tid än vad det gjorde förr.

De personliga assistenter som i flera års tid hjälpte Christer i vardagen är nu ett minne blott. Christer är självgående igen, på alla sätt.

– Det händer att folk tror att jag är ett fyllo. Jag sluddrar fortfarande en del och har lite svårt med balansen. Men folk får tro vad de vill, det gör mig ingenting. Jag spöar fortfarande de flesta i TP och jag är grym på Alfapet, så själva tankeverksamheten är det intet fel på alls.

Flera delmål

Om allt går som han vill är han klar med en bok om sitt liv om några år. Det är ett av delmålen han har i sitt liv, men det finns fler. Christer Dyrwoold är inte den som ger upp, snarare tvärtom. Med humor och järnvilja tar han sig an det mesta.

– Jag har inget minne av att jag någonsin velat ge upp, ibland är det rätt bra att tappa minnet.