De blev fast i öknen

Vännerna njöt av bilfärden genom ett dramatiskt ökenlandskap när det plötsligt började lukta bränt.

– Helene kände inte ett dugg, hon är född utan luktsinne, men jag var säker på att det var något konstigt. Rätt som det var flammade det upp eld under ena hjulhuset där bak. Jag fick panik och vrålade att vi måste ut fort, berättar Jenny.

De kastade sig ut i farten och några sekunder senare exploderade bilen och lättade från marken. Jenny och Helene var helt utlämnade i den afrikanska öknen – utan vatten och mat.

Bok om ökenäventyret

Nyligen kom boken ”Exit Kalahari” om äventyret som kunde ha kostat dem livet.

SVT-kollegerna Helene Åberg och Jenny Söderqvist arbetade med ett biståndsprojekt i Botswana 2006.

–Vi utbildade produktionspersonal till landets statliga tv-station, berättar Helene.

Den afrikanska nationen har världens högsta andel hiv/aidssmittade befolkning: 37 procent av de vuxna.

– Biståndets syfte var att få public service i Botswana att sprida kunskap om sjukdomen och hur man skyddar sig mot den, säger Jenny.

Åkte till naturreservat

Kompisarna hade tre dagar ledigt och beslutade sig att tillbringa den i Kalahariöknen. De hyrde en fyrhjulsdriven pickup och drog till naturreservatet Central Kalahari Game Reserve.

– Vi såg lejon, geparder, antiloper, schakaler, gnuer, piggsvin… Det kändes så otroligt mäktigt, en helt underbar frihetsupplevelse. Det häftiga är ju att de verkligen bor där, det är inga ditforslade djur överhuvudtaget, ler Helene.

Första natten tillbringade de i bilen och lördagen den 29 april övergick i söndag.

Det var då problemen började. Det torra ökengräset fastnade runt pickupens avgasrör och fattade eld. Kvinnorna slängde sig ur fordonet – sekunderna efteråt small det.

– Det var faktiskt nästan värre än i Hollywood, pickupen lyfte en rejäl bit över marken och vi trodde att vi skulle dö, säger Jenny.

– Mina första ord var ”vilken jävla smäll”, och det var inte hämtat på skoj från filmen ”Jönssonligan” i det läget kan jag lova, ler Helene.

Fick med sig en karta

Varken vatten, mat eller extrakläder gick att rädda. Det enda de fick med sig var en väska med en karta.

Klockan hade passerat fyra på eftermiddagen. Om mindre än två timmar skulle det vara kolsvart i den afrikanska öknen.

Chockade av explosionen och eldhavet som de trodde skulle orsaka en stor gräsbrand i det torra landskapet, insåg de att det var ungefär 17 km till närmaste byn Xade.

– Vi hade fått lära oss att aldrig överge bilen. Men nu hade vi ingen bil och var helt utlämnade, förklarar Helene.

Mötte lejon

Jenny skadade axeln vid smällen och bävade för att gå ett par mil, medan Helene var rädd för ökennatten och mörkret.

Temperaturen gick snabbt ned från 25 till 4-5 grader på kvällen. De frös och var rädda för att bli attackerade av något farligt djur. Och mycket riktigt: snart upptäckte de fyra röda stirrande ögon, bara några meter ifrån dem. Helene minns ögonblicket:

–Vi blev fruktansvärt rädda och skrek allt vad vi orkade. Efter en stund försvann ögonen. Senare fick vi veta av parkvakterna att det enda djuret med röda ögon som rör sig i vildmarken om natten är lejon. Tur att vi inte visste det innan, även om vi hade våra misstankar…

Ville inte oroa

Efter en kall natt kom de till byn Xade – som typiskt nog visade sig vara övergiven. Svenskorna trodde inte det var sant. Törstiga och frusna bröt sig Helene och Jenny in i ett hus. Där hittade de pasta, ris och konserver med kött.

Skräcken för de vilda djuren i ödemarken var ständigt där, men det fanns faktiskt något ännu värre.

– Jag stod inte ut med tanken att de anhöriga skulle tro att jag var död. Det räckte att jag blivit påkörd av ett rattfyllo för några år sedan. Jag ville inte orsaka mer oro för de där hemma, säger Helene.

Hittade en traktor

De formade ordet ”HELP” med röda tegelstenar och försökte att starta en traktor med över 30 olika nycklar.

– Vi hörde lejon morra från buskagen, vilket var otäckt. Till slut lyckades vi få i gång traktorn med en konservöppnare och körde tio mil till Grassland safaris lodge. Dieseln räckte precis, förklarar Jenny.

Där fick de kontakt med polisen i orten Ghanzi och kunde torsdagen den 4 maj lugna oroliga familjer och vänner i Sverige.

– Jag började att gråta när jag hörde min man Pereriks röst i telefonen. Han sade att vi var på kvällstidningarnas löpsedlar och det kändes helt overkligt. När vi kom tillbaka till Gaborone stormades vi av medierna, berättar Helene.

”Vi klarar mer än vi tror”

Vännerna hade lovat varandra att skriva en bok om de överlevde äventyret. Och det gjorde de. ”Exit Kalahari” (Albert Bonniers förlag) är en 293 sidor lång och verklig story.

– Först skrev vi våra egna tankar och upplevelser var för sig, sedan satte vi ihop allt tillsammans. Det tog några månader och nästan all ledig tid, säger Jenny.

Helene berättar att dramat lärt henne en sak framför allt annat:

– Vi människor klarar mer än vi tror, både mentalt och fysiskt. Fast nästa gång föredrar jag att bilen håller hela vägen.