Barnen får betala…

I sin bok ”Det infantila samhället” beskriver Hamilton ett Sverige där barnen inte längre kan sova och har ont i magen och förväntas ha färdiga karriärplaner vid sju års ålder medan föräldrarna lyssnar på Britney Spears och inte tar ansvar för någonting.

Det är lika bra att slå fast en sak direkt:

Att det är just denne

reporter som intervjuar Hamilton beror på att de båda har tvååriga söner.

– Det finns en poäng med att en småbarnspappa intervjuar en småbarnspappa om en bok om barn, sa chefen och skickade iväg mig till författarens lilla kontor på Söder i Stockholm.

Varför har du skrivit boken?

– Utgångspunkten i min bok är att dagens barn och tonåringar har det svårt. Då tänker jag på att alltfler barn har problem av olika slag, huvudvärk, sömnsvårigheter och magont.

Om jag förstår ditt resonemang rätt så är ätstörningar en konsekvens av att papporna går i jeans i stället för kostym.

– Så är det sannolikt inte. Jag försöker beskriva ett samhälle där det är naturligt för vuxna att klä sig som tonåringar. Men jag tror

inte att om de vuxna tog av sig kortbyxorna så skulle utvecklingen omedelbart vändas till det bättre.

Jag har inga problem med att bära jeans. Gör det mig till en sämre pappa?

– Nej. Det är inte i jeansen felet sitter, men jeansen är ett uttryck för att någonting håller på att gå fel i relationen mellan förälder och barn. Gränslinjen mellan barn och vuxna håller på att luckras upp och det är barnen som betalar priset.

Du hyllar traditionella ideal. Vad gör du om din son börjar kalla dig farsan?

– Haha. Det får han göra.

Man ska inte vara kompis med sina barn, skriver du. Själv hoppas jag bli väldigt god vän med min son.

– Du sa väldigt god VÄN. I föräldraskapet i dag finns ett inslag av att vara KOMPIS.

Vad är det för fel med det?

– Det är inget fel. Men om man framförallt vill vara bästa kompis så tror jag det blir fel. Föräldraskapet är ett betydligt större ansvar än att vara kompis.

”För att barnen ska kunna bli reflekterande och mogna vuxna måste de avskiljas och skyddas från den vuxna världen”, skriver du. För att klara det måste vi ju låsa in dem i källaren.

– Vi ska till exempel se till att de inte ser all smörja i tv och läser Veckorevyn och Frida.

Du blev pappa första gången vid 46, jag vid 38. Är vi inte båda en del av den här trenden du kritiserar, att vara ung länge och göra en massa saker innan barnen kommer och begränsar friheten?

– Jo, det är därför jag är så väl skickad att prata om det här.

Är det inte ansvarslöst att bli förälder så sent? Du blir ju pensionär lagom tills din son blir myndig.

– Det är en fråga man inte kan lyfta bort, det är riktigt.

Jag är livrädd för att gå omkring och prata om min son. Jag får ont i hjärnan av människor som bara babblar om sina ungar.

– Jag får omedelbart dåligt samvete. Jag har nämnt min son i boken. Mitt försvar är att boken är ett samtal med läsaren. Jag måste ju då berätta om min bakgrund som förälder.

Du hyllar kärnfamiljen. Är inte den tiden en gång för alla förbi?

– Jo, det förefaller vara så. Men det finns en finess med att mamma och pappa finns kvar hemma. Att det skulle vara ödesbundet att skilsmässorna ökar kan jag inte acceptera.

Hur ser ditt drömsamhälle ut?

– Jag tror att det ligger ett väldigt värde i den långa barndomen. Och i mitt ideala samhälle finns det plats för barnen.