”Jag ramlade ner i en avgrund”

Misstanken fanns tidigt där. Jenny Lexhed såg de andra mammorna, hur de lekte och busade med sina barn. Såg deras kontakt.

Så var det inte för henne. Sonen Lucas var annorlunda. Han tittade bort, tycktes ointresserad.

– Vi såg honom som den lilla forskartypen. Vi tänkte: Han kommer nog att bli ingenjör ...

På BVC sa man att allt snart skulle bli bätt-re. Det blev det inte.

När Lucas var två år kunde ingen längre blunda: något var fel. 

– Han hade ingen som helst förståelse för hur språk fungerar. När han ville sitta i mitt knä sa han ”hand”. 

Misstanken blev allvar. 

Efter att själv ha bekostat en privat undersökning fick Lucas, då tre år gammal, diagnosen autism. 

Tänkte sig det värsta

Jenny såg de värsta scenarierna framför sig. Att han skulle leva helt i sin egen värld och placeras på en kärlekslös institution.

– Jag ramlade rakt ner i en svart avgrund. Jag kände en oerhörd maktlöshet, att jag inte klarade min roll som mamma.

 Sökandet efter den bästa vården tog all hennes tid. Lucas började träna intensivt och fick lära sig att kommunicera med textremsor: bilder i en bok som för första gången gav honom ett språk. 

Men samtidigt kom oron.

– Varningsklockorna ringde. Har vi valt rätt metod eller inte? Det fanns de som sa att det är alldeles för tufft för barnen och jag tyckte att Lucas började uppvisa vissa stressbeteenden.

Jenny drog i handbromsen, började om. Hon bestämde sig för att sätta samman en helt egen pedagogik – ett arbete som skulle kräva hennes sista krafter.

– Hjärnan sökte hela tiden information, det fanns inget stopp, ingen begränsning. Jag la mig klockan tre på natten, drömde om allt jag läst, vaknade klockan fem och hade nya tankar som jag skrev ner.

Maken, som nu ensam drev det gemensamma företaget Talarforum, kom ofta hem sent på kvällarna. Tyngden låg på Jennys axlar. 

Samtidigt sov Lucas aldrig mer än en timme i sträck om nätterna. 

– En effektiv tortyrmetod.

Sammanbrottet kom. En morgon vaknade hon övertygad om att hennes pappa – som varit död i tio år – levde. Hon försökte mejla honom på olika adresser, men svaret var detsamma: ”user unknown”.

Hennes omgivning förstod allvaret. Hon fördes till S:t Görans sjukhus, där läkarna genast beslutade om psykiatrisk tvångsvård.

En kämpande mamma och framgångsrik egenföretagare hade hamnat ...

– I gökboet, säger hon och ler nästan.

Gick på tunga mediciner

Jenny minns nästan ingenting från den första natten. Medicineringen var tung.  

– Man går som en robot till slut, får konstiga tankar och börjar hallucinera. Det var oerhört skrämmande.

Men kanske kom ändå vändningen där, i ensamheten och tystnaden. Efter fem veckors tvångsvård med bara sporadiska besök fick Jenny åka hem till sin familj igen. 

Livet fick en klarare form. 

– På bara några dagar kom jag tillbaka. Barnen behövde mig, jag kunde spegla mig i deras behov och vara närvarande igen. Men jag var länge väldigt osäker på mig själv. 

Lucas började på förskolan, familjen växte ytterligare. De återupptog den intensiva träningen med beteendeterapi, han gjorde stora framsteg och i dag går han i vanlig skola. Jenny började skriva ner sin berättelse. Resultatet släpps nu i boken ”Det räcker inte med kärlek”. 

Hur ser du på allt nu efteråt?

– Det var en sund reaktion på en osund situation. Annars hade jag säkert dött av överansträngning. Vi insåg att min man måste vara mer delaktig hemma, jag hade gjort för mycket själv.

Och hur har Lucas det i dag?

– Han och hans lillasyster går i samma klass, i tvåan, och har rätt mycket läxor. Hon skriker och protesterar att det är tråkigt, medan han sitter ner och löser matten jättesnabbt, ha ha. 

Han kanske blir ingenjör då?

– Ja ... 

Hon skrattar.

Hennes historia handlar trots allt inte om sorg. Den handlar om kärlek.

Som den gången när Jenny satt på en firmafest och mobilen ringde. Det var Lucas. 

Fem år gammal skulle han just säga sitt livs första treordsmening:

”Mamma kom hem.”