Gabriella slogs nästan ihjäl av mammas nya pojkvän

   Gabriellas bästa kompis, familjens terrier, bryr sig inte om att de små fingrarna drar i hennes päls. Hon slickar snabbt Gabriellas öra, lägger sig en stund bredvid innan hon ångrar sig och hoppar upp i soffan.

Gabriella kan inte följa efter. Inte längre.

Det är bara sex månader sedan Gabriella firade sin ettårsdag. Hon hade precis lärt sig stå med stöd av bordskanten i vardagsrummet. Kunde säga ord som mamma och pappa. Hon höll på att bli en liten människa.

Nio dagar senare, tisdagen den 27 november, tog mammas nye pojkvän Pär, 33, allt ifrån henne.

De hade varit ett par i över en månad, umgicks nästan varje dag. Annas barndomsvän var kollega med Pär. Hans son och Gabriellas storasyster, som är jämngamla, lekte ofta tillsammans.

– Han var väldigt mån om barnen, hade ofta med sig presenter. Jag passade hans son flera gånger.

När Gabriellas storasyster en eftermiddag skolades in på dagis var Pär barnvakt.

Gabriella sov när Anna kom hem. Pär, som är chef på ett fängelse, åkte iväg för att jobba natt. Halv sju hade Gabriella fortfarande inte vaknat.

När Anna försökte väcka henne låg hon på mage, reste sig inte som hon brukade. Ansiktet var fullt av blåmärken. Hon öppnade ögonen, men Anna fick ingen kontakt.

På akuten var personalen tvungna att återuppliva Gabriella två gånger.

   Aprilsolen lyser starkt över Svea hovrätt i Stockholm. Vi träffar Anna första gången.

Det har gått ett halvår sedan Gabriella åkte in livlös till sjukhuset. I tingsrätten fick Pär fyra år och sex månaders fängelse för grov misshandel.

Nu säger han ännu en gång att han är oskyldig.

– Jag tappade henne. Hon föll bakåt och slog i golvet, säger han.

Pär har bytt häkteskläderna mot gympaskor, en välstruken, ljusblå skjorta och kammat det blanka håret bakåt.

Anna sitter i ett medhörningsrum. Hon klarar inte av att se honom. Innan hon själv ska vittna för häktesvakterna ut Pär med handfängsel.

Rättsläkaren Caroline Olsson vittnar om Gabriellas skador.

Hjärnans livshotande skador. Vissa av blödningarna var sådana som uppstår när en bebis blivit kraftigt skakad.

Flera inre organ – njuren och mjälten – var sönder och tarmarna hade lossnat från sitt fäste. Ett bevis på att hennes lilla babykropp fått många och hårda slag framifrån, bakifrån och från sidorna under de timmar som Pär var ensam med henne.

Ett av Gabriellas blåmärken skilde sig från de andra. Mönstret, som finns med som bevis i rätten, liknade dekorationen av järn på Annas dubbelsäng.

   Just den här förmiddagen sover Gabriella extra länge. Hon är trött eftersom tänderna växer. Hon vaknade flera gånger under natten.

I sandlådan utanför köksfönstret kivas tre barn om en gul lastbil. På gräset i närheten sitter deras mammor.

Anna undviker såna platser. Hon har slutat åka buss, även om det spöregnar. I stället trär hon regnskyddet över Gabriellas barnvagn och går de tjugo minuterna in till centrum.

Det känns som om folk stirrar på henne och tänker att allt är hennes fel. Hon vet att det inte är sant. Men skuldkänslorna är fysiska, som värk. Om jag inte låtit honom vara barnvakt hade det aldrig hänt.

Anna kunde inte veta vad Pär var kapabel till. Hon måste inse det, säger hon. Med hjälp av sin kurator som hon träffar för att bearbeta det som hänt.

Och hon måste tillåta alla känslor att finnas. Sorg, och hat.

Exakt vad Pär gjorde kommer hon nog aldrig att få veta. Men det finns bilder hon måste leva med i resten av sitt liv.

Gabriellas blåslagna ansikte.

Gabriella i respirator, med sondslang i munnen och elektroder fastklistrade på den lilla kroppen.

Gabriellas bröstkorg som, trots att hon var medvetslös, plötsligt vibrerade långa stunder de första dygnen. Ett tecken, sa sjuksköterskorna, på att hon hade väldigt, väldigt ont.

Anna vakade vid hennes sida dygnet runt.

– Jag visste att hon fanns kvar där inne. När jag höll hennes hand kramade hon svagt tillbaka.

Två dagar senare slog hon upp ögonen för första gången. I kramp. De tvingades söva henne igen.

Anna har förträngt mycket, men hon minns hur Gabriella som genom ett under var hos henne igen. Och att hon måste ha haft väldigt ont av alla inre blödningar och infektioner.

Gabriella bara grät och grät.

Men långsamt började den lilla kroppen att fungera. Med hjälp av dropp, blodtransfusioner, smärtstillande och lugnande mediciner.

Efter nio dagar andades hon på egen hand.

   Anna lyfter upp Gabriella på den stora rosa träningsbollen. Det är dags för dagens övningar som sjukgymnasten lärt dem.

Minst två gånger om dagen, ofta fler, måste Gabriella träna för att bli stark igen.

Armarna och huvudet faller bakåt, men snart hittar hon balansen med hjälp av mammas stöttande händer. Det lyser i hennes ögon när när hon studsar upp och ner.

För bara två månader sedan vägrade hon använda plastgördeln som ger avlastning åt ryggen. Men nu får den vara på en hel kvart.

Gabriellas tre år äldre syster bor hos sin pappa varannan vecka. Hon förstår att något hänt lillasyster. Men inte vad.

– Gabriella blir så glad när hon kommer. Hon förbättras varje gång de är tillsammans.

Även Gabriella är hos pappan några timmar varje helg, med tiden kommer det att bli mer.

Så här är deras liv nu. Träning på vardagsrumsgolvet. Sjukgymnastik. Läkarundersökningar. Träning igen.

Ingen läkare vågar ännu säga om Gabriella någonsin kan lära sig gå. Men så länge hjärnan fortsätter att läka finns det hopp.

När hon en tidig morgon har tid på St Görans sjukhus är hon lite gnällig och slingrar sig i mammas famn.

Hanna Misch är en i raden av alla vitklädda människor som Gabriella träffat de senaste månaderna. Hon är ortopedingengör och ska hitta en sko, särskilt anpassad för små hjälplösa fötter som Gabriellas.

När Anna försiktigt ställer ner Gabriella på golvet börjar hon gråta. Benen viker sig.

Det är skadorna i hjärnan som gör att hon inte kan kontrollera sina muskler och leder. Men när Hanna Misch försiktigt trär på en mörkblå sandal med hög, hård vrist går det bättre. Gabriella känner golvet under sina fötter, spänner båda benen och skiner upp.

– Vilken skillnad! Vad duktig du är, säger Hanna Misch.

   April har blivit maj, men nu drar kylan genom lekplatsen ute på gården.

Om en halvtimme ska Pär få sin dom. Anna vet inte vad hon känner. Inget straff är högt nog för vad han har gjort.

Klockan tickar mot 11.00, och precis när hon ska slå numret till hovrätten ringer telefonen.

Det är Gabriellas pappa. Han har precis varit där. Anna ler inte, men i rösten finns plötsligt en lättnad.

– Han fick förlängt ett år. Fem år och sex månader.

Sen böjer hon sig mot golvet, drar fingrarna genom Gabriellas ljusa lugg.

– Lilla snuffan, säger hon.

Fotnot: Namnen är fingerade.