Erika ger bort sina ägg

Medan läkaren för in nålen i äggstockarna för att tömma dem på ägg, tar en barnmorska lugnande Erikas hand. Hon ligger under operationslampan i en gynstol på fertiliseringskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Åtta minuter senare är ingreppet över. 17 ägg har plockats ut. Erika är omtöcknad av lugnande och smärtstillande medel, och gråter lite på britsen där hon får vila ut i en sjukhuskorridor efteråt, mest på grund av att spänningen har släppt.

– Jag blir på något sätt lite rörd över att allt är över, säger hon och ler trött.

Barnmorskan Annetth Johansson kommer in och klappar om Erika.

– Det här är en riktigt god gärning. Man känner kärlek till de personer som gör det här. Det är en otroligt stor handling och vi är oerhört tacksamma.

Stor brist på ägg

Samma morgon har två för Erika okända män fått lämna sperma för att Erikas ägg ska kunna befruktas och föras in i livmödrarna på männens respektive partner.

Sedan det blev lagligt i Sverige 2003 har drygt 600 donationer genomförts. Det råder stor brist på äggdonatorer, och väntelistan är upp till tre år. När Erika läste om det i en tidningsartikel, bestämde hon sig direkt.

– Det var svårare att hitta argument till varför jag inte skulle göra det. Jag stämmer in på det som krävs för att kunna donera ägg. Dessutom hade jag donerat blod länge, och anmält mig till organdonationsregister. Jag tycker allmänt att donationer är något bra som fler borde göra.

”Ingen garanti”

Om det blir barn från Erikas ägg, har barnet vid mogen ålder rätt att få reda på vem Erika är. Hur känns det att en okänd person, som till hälften har Erikas gener, kan komma och knacka på dörren om 18 år?

– Det är spännande att tänka sig. Jag är så klart nyfiken på hur han eller hon skulle se ut och vara.

Vissa har undrat hur Erika förhåller sig till de okända föräldrarna. Tänk om de behandlar barnet illa?

– Det är klart att det inte finns någon garanti för att det är bra föräldrar. Men jag tror att om man väljer att gå igenom allt det här med undersökningar, fertilitetsbehandlingar och kö för att få donator, så borde barnet vara väldigt efterlängtat.

Erika har berättat öppet för familj, vänner och om sin äggdonation. Reaktionerna har till största delen varit nyfikna och positiva. Bara någon enstaka har ifrågasatt hur hon kan vilja ”ge bort sina barn” till okända. Men för Erika är äggen något hon har, som andra behöver och som det är relativt enkelt att avvara. Det är bara gener.

– För mig är föräldrar de personer som man växer upp med.

Vuxit upp med en styvfar

Erika har tänkt igenom frågan ordentligt. Hon har själv en biologisk pappa i Mexiko, som hon inte växt upp med, och en styvpappa som har uppfostrat henne, tillsammans med hennes biologiska mamma. Erika undrade mycket över sin biologiska pappa under barndomen, och när hon var 18 år bestämde hon sig för att åka till Mexiko för att besöka honom. Det mötet tror hon har påverkat hennes syn på arv och miljö.

– När jag väl träffade honom så insåg jag att det här är en man som jag är nyfiken på men inte känner. Jag älskar honom inte. Jag kände att mannen som jag växt upp med är min riktiga pappa.

Erika och hennes pojkvän David har inga egna barn ännu, och donationen påverkar inte de egna chanserna att få barn.

– David ser det här som mitt beslut, och har inga problem med det.

Mens i två månader

I efterhand känner Erika att undersökningarna, att injicera sig själv med hormoner och symptomen nog var jobbigare än vad hon hade räknat med.

– Till exempel hade jag mens i över två månader i sträck under hormonbehandlingen.

Men själva äggplockningen var inte alls så smärtsam som hon trott, och hon tycker att hon lärt sig mycket av hela proceduren.

– Och så är det ju en kick att få känna att man hjälper andra, säger Erika.