"Nedpissad och nedspydd på fem minuter!"

“Det är inga problem att resa med barn, det krävs bara lite planering”. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den meningen i ett resa-med-barn-reportage. Vad värre är; jag kommer säkert att själv skriva det i något svagt ögonblick. Visst, i bra stunder stämmer klyschan, men det kan också vara såhär i lyxproblemsvärlden:

Vi är på långsemester i Mexico. Allt funkar bra, ända tills min man Olle ska iväg på ett ärende. Han hjälper till att installera oss på stranden. 10.00 vinkar han av en familj där sonen Iker sover i skuggan, Alba gräver stillsamt och frun ser glad ut. En minut senare vaknar Iker med ett vrål. När jag tar upp honom kräks han ner min skjorta som jag ännu inte har tagit av mig. Okej, ingen skada skedd, jag behöver inte ha skjorta på stranden.

Visserligen har spyan även hamnat på bikiniöverdelen, men det syns knappt. Jag provar att ta av min skrikande bebis blöjan. Då ylar han ännu högre. Jag tar upp honom i famnen och han kissar omedelbart ner min kjol och bikinitrosa och även lite i ryggsäcken (det är därför folk drömmer om döttrar- de pissar i alla fall kontrollerat). Fantastiskt! Nedpissad och nedspydd på fem minuter!

Under tiden har alla omkring oss flyttat en bit bort. Alba har ruttnat på att gräva och sökt sig ner till vattenbrynet. Jag går efter och försöker med manövern “smörja in dotter samtidigt som man skuggar babyn med kroppen och tvättar av sig kiss och kräk med ena handen”. Det funkar nog utmärkt om man är en bläckfiskmamma.

Iker har till sist tystnat. Han är faktiskt supernöjd med att stå i vattenbrynet. Själv sitter jag på huk bakom honom så att han inte får sol på sig. Det bränner fett på ryggen. Skjortan satt liksom på min kropp av en anledning. En gång i tiden gick det bra att be en hunk på stranden att smörja in min rygg, men nu lyser de med sin frånvaro. Var är alla påflugna strandraggare när de för en gångs skull är behövda? Var är förresten Alba? Där! Hon har flutit väldigt långt ut i havet och vägrar komma upp på land. Skitunge! Klockan är 10.30 och allt har havererat på en halvtimme. Olle, kom tillbaka! Hur gör alla ensamstående mammor (de kanske räddas av att de inte har råd att åka på semester...)? “Det är inga problem att resa med barn, det krävs bara lite planering”- Fuck you! Jag har prylar så det täcker ett bord, en solstol, en vagn och en hängmatta, ändå går det aldrig att planera tillräckligt. Vad skulle jag ha packat mer? En strandraggare som smörjer in ryggen och en lång pinne att fånga in dottern med?

Räddningen kommer inte helt oväntat i form av en annan barnfamilj. För det är det bästa med att resa med barn. Av ren överlevnadsinstinkt lär man känna en massa andra familjer. Under min tid som backpacker träffade jag mest uttråkade universitetsstudenter som bara var intresserade av att röka på och “kanske jobba med film i framtiden”. Under de fyra senaste dagarna har vi genom barnen lärt känna en charmerande amerikansk teaterdirektör och hemmapappa, en mammaledig delfinskötare och en italiensk kock som lagar gudomlig mat och vars dotter är hans allt. Det smäller så mycket högre än blaserade universitetsstudenter. Dessutom slipper vi städa, tvätta och laga mat under flera veckor. Därför, gott folk, ska man våga resa med barn. Men låt ingen smälla i er att det kommer gå som en dans.

Terri sätter plus:

Nu lanseras dagisbussen, ett ambulerande dagis som ska avlasta alla överfulla förskolor. Jag är kluven. Det är ett sjukt, sjukt, sjukt tecken i tiden, men det är trots allt mer uppfinningsrikt än jag hade förväntat mig av barnomsorgen.