"Här känner jag mig hel"

Familjen Svenssons hus ligger i Nacka omgivet av vacker natur och lekplatser. På många sätt, ett perfekt hem för en barnfamilj.

Det var här han växte upp – Emilio Cuesta – Eva och Bengt Svenssons adoptivson och enda barn.

Det är lätt att se det framför sig: den trygga, svenska uppväxten i den lummiga förorten. Fotboll på sommaren och ishockey på vintern.

Bengt Svensson ler från hustäppan när vi svänger in på gården.

Han visar oss in i ett ombonat vardagsrum och säger:

– Man vill ju alltid ge sina barn det bästa man har. Tänk, jag och Eva har till och med åkt på Europaturnéer med Iron Maiden för Emilios skull.

Gott om kärlek

Medan han och Eva hjälps åt att duka fram kaffekoppar och gräddbakelser, slår vi oss ner.

– Anders, vill du ha kaffe? undrar Eva och vänder sig mot Emilio som tagit plats i en brun skinnsoffa mitt emot.

I nästa sekund ruskar hon på huvudet:

– Nämen vad säger jag?… Emilio menar jag. Äh, jag kommer aldrig lära mig att du inte heter Anders längre!

Hon kryper upp i soffan bredvid sonen och lägger en moderlig hand på hans ben.

Emilio, en stilig ung man, prydligt klädd, ler mot sin mamma och drar handen genom det långa, korpsvarta håret.

I den här familjen finns det gott om värme och kärlek, det känns i alla skratt och i det som sägs.

Men det finns också något annat. Kanske är det en sorg, en känsla av: ”Vad gjorde vi för fel? Varför blev det så här?”

Bytte namn i smyg

Bengt tar en klunk kaffe och berättar om brevet från Patent- och registreringsverket som damp ner i brevlådan för fem år sedan:

– Jag fattade ingenting. Det stod att Anders hade bytt namn till Emilio Cuesta.

Han drar ett djupt andetag och fortsätter:

Vi pratar faktiskt oftare med varandra nu än när Emilio bodde

i Sverige.

– Jag blev iskall, helt skakis, och tänkte ”vad är det här, det måste vara fel, min son heter ju Anders Svensson”.

Men Anders hade verkligen bytt namn. I smyg hade han tagit tillbaka det namn som fanns registrerat på adoptivpapperen från barnhemmet i Bogotá.

Nu var han Emilio Cuesta, igen.

– Jag vet inte varför jag gjorde det, kanske var det bara en grej, funderar Emilio.

–?Eller så handlade namn-

bytet verkligen om identitet och ursprung, fortsätter han.

Emilio tänker en lång stund.

– Du ska veta att det är jävligt kluvet att vara adopterad. Man känner sig inte riktigt hemma

någonstans. Jag tror att alla

adopterade känner så, men många kanske inte vågar erkänna det.

Pluggade spanska

Och det var just rotlösheten och känslan av att hela tiden vara halv som till slut fick Emilio att resa till Colombia, för sex år sedan.

Det blev en vändpunkt – för hela familjen.

– Allt föll på plats. Det är svårt att förklara men jag bara visste att jag måste tillbaka.

Ett år senare gjorde han sin andra resa och den här gången stannade Emilio i tre månader för att plugga spanska.

Hemma i huset väntade Eva och Bengt oroligt. Att något var på gång kunde de känna. Deras son hade ju bytt namn och nu studerade han sitt modersmål i landet de än gång hämtat honom ifrån. Ett land som Bengt för övrigt hatade.

– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. I mina ögon var Colombia ett livsfarligt land. Jag fattade inte vad han skulle dit och göra. Första resan kunde jag ju förstå, men den andra?… Och varför envisades han med att stanna så länge?

Men Emilio stortrivdes i Bogotá och sakta men säkert började han känna sig alltmer hemma i den vackra sydamerikanska staden. För två år sedan flyttade han för gott.

– Han sa det inte rakt ut, men vi förstod att han hade flyttat, säger Eva. Ett antydan till leende sprider sig över hennes läppar.

Många frågor

Jo, det har varit tufft – frågor som ”vad gör vi nu?” och ”tänk om vi aldrig får se våra barnbarn?” snurrade i huvudet på Bengt och Eva.

Men det var då. I dag ser de många fördelar och möjligheter med sonens flytt. Emilio, som alltid varit den

företagsamma typen, driver ett uppskattat gästhem i Bogotá och skräddarsyr resor för adopterade som vill resa runt i landet.

Från huset i Nacka hjälper Bengt till med kontakter och sköter den svenska delen av EE Travel Colombia.

– Vi pratar faktiskt oftare med varandra nu än när Emilio bodde i Sverige, säger Bengt.

Dessutom har sonen fått honom och Eva att ändra inställning till Colombia.

– Första gången vi var där satt det tiggare i varendra gathörn. Folk skrek och sköt på varandra. Det var helt livsfarligt, berättar Bengt och skakar på huvudet åt de mörka minnena från 1978 då han och Eva hämtade Emilio från barnhemmet.

– Nu älskar vi Colombia. Vi åker dit och stannar så länge vi kan. Jag har lärt mig spanska och Eva och jag har fått många nya colombianska vänner, både i Sverige och Colombia.

Varken Bengt eller Eva är främmande inför tanken att en dag flytta till Bogotá på deltid för att vara nära sin son och slippa den svenska vintern.

Emilio ler uppskattande. Han har samma tanke:

– På sikt är drömmen att jag ska bo här halva året, jag älskar ju Sverige. Och jag saknar mamma och pappa. Mycket.