”Jag är glad att jag aldrig fick välja”

Hon refererar till honom som familjens kärleksbatteri. Så omtänksam, sprudlande och egensinnig.

– Om man vill ha nära relationer i sin familj så är det superdexluxe med en Frans. Det han ger till sina bröder är en total insikt om att människor är olika och har olika förutsättningar. Vi hade kanske kunnat sätta oss ned och försökt förklara samma saker pedagogiskt, men han lär dem de här livslektionerna varje dag, säger Pernilla Glaser.

Överväger med en miljard

När hon och maken var gravida med Frans, som i dag är sex år, så tänkte de aldrig på att ta något test.

– Vi har pratat ibland om det, hur man skulle ha reagerat om man hade vetat. Jag förstår att man blir rädd om man tar ett test och får veta att barnet har – eller kan ha  – Downs syndrom. Men det positiva överväger det negativa med en miljard.

Det svåraste, menar hon, är normalitetsförlusten.

– Det är sånt som man inte tror att man är så jäkla rädd om, att uppfattas som normal. Men det visar hur små marginaler vi har egentligen, det räcker med lite sneda ögon och försenad talutveckling för att folk ska reagera.

”Supervarm och öppen”

Trots det störs hon inte av nyfikna ögon.

– Den enda gången jag blir ledsen är om Frans går fram till någon och ler och säger hej och de ignorerar honom. Frans är supervarm, öppen, och intresserad av människor. Men han möts ofta med en väldig värme.

Den nya statistiken – att allt fler kvinnor väljer bort barn med Downs syndrom – tycker hon är skrämmande.

– Det är superdeprimerande, helt absurt. Jag ser inte hur vi skulle leva i ett bättre samhälle om vi lever i ett samhälle utan Downs syndrom. Jag tycker att Ica-reklamen är helt underbar. Den står för något som modernt och relevant. Vi behöver ett mångfaldigat samhälle – ur alla perspektiv. Det funkar inte att säga att Jimmie Åkesson är dum i huvudet och samtidgt köra hårt på fosterdiagnostiken. Antingen vill vi ha ett samhälle där alla ser likadana ut, eller så vill vi inte ha det. Och jobba för att det inte ska bli så.