Klapprustning pågår!

När Åsa, 43, mamma till tre barn, firar jul kommer mormor och morfar resande med sex, sju paket till varje barn.

– Mina föräldrar ger gärna saker, de träffar aldrig barnen utan att ge dem något. Det blir en del skruttleksaker, plast som går sönder, säger Åsa.

Svärföräldrarna reser med lättare packning; en klapp per barn, en bra, gedigen leksak, gärna i trä. Åsa beskriver dem som mer ”akademiska”.

Stora skillnader

Till slut blev skillnaderna på de gemensamma julaftnarna för uppenbara.

– Då pratade jag med mina föräldrar om att de måste tagga ned, inte köpa för mycket, säger Åsa.

Att däremot ta upp frågan med svärföräldrarna kändes uteslutet, enligt Åsa.

– Det är en kombination av att man inte kan be folk ge mer och att jag har en bättre dialog med mina ­egna föräldrar.

Agneta Lilja, etnolog vid Södertörns högskola, tror att situationen är väldigt vanlig. När olika släkter möts, möts också olika kulturer och ekonomisk styrka. Ändå ska julefrid råda.

– Delvis är det en klassfråga. Ju mindre ekonomiska resurser man har desto viktigare blir det ofta att överkommunicera genom att köpa mycket. Sparsmakad tillbakahållen stil är en dygd för den som har en ekonomiskt stabil och trygg position, säger Agneta Lilja.

Materiella ting blir brickor i spelet om det som inte kan köpas för pengar: Tiden tillsammans.

Säljer in sig

– Många har de här rättvisesystemen, att vara hos den enes föräldrar ett år och den andres nästa år. Presenterna hjälper till att sälja in sig. Är man hos farmor så säljer hon in sig med fina julklappar. För en gåva kräver alltid en gengåva, då känner man att man måste åka dit nästa år igen, säger Agneta Lilja.

Men dem striden gäller – barnen – märker ofta inte ens av skillnader.

– Ungarna bryr sig inte.­ Det här är ett spel mellan vuxna som strider om ­positioner, säger ­Agneta Lilja.

Åsa tror inte heller att barnen tänker på vem som ger mest. Och hennes oro gäller inte dem, utan stämningen – och relationen mellan far- och morföräldrar.

– Någon jul satt jag och skämdes å bådas vägnar. Jag var rädd att mina föräldrar skulle tycka att farmor och farfar var snåla – och att de skulle tycka att mina föräldrar var konsumtionshysteriker. Egentligen handlar det om att se till att det är trevligt och god stämning. Det tror jag är extremt kvinnligt, säger hon.

Hur löser man problemet då?

– Man kan inte göra så mycket annat än att prata om det som vuxna människor. Lättast är förstås att prata med sin egen ­familj. Så får man hoppas på en solidarisk make eller maka som pratar med sin, säger Agneta Lilja.

Slutat bekymra sig

Åsa bestämde sig för att sluta bekymra sig om andras klappköp – och inbördes relationer. Hennes egna föräldrar har inga andra barnbarn än hennes tre.

– De gillar att köpa grejer och barnen tycker det är jättekul att öppna paket – så varsågoda! Och varför skulle det ena sättet vara fint och det andra fult? säger Åsa.